Den ibland så bespottade blockpolitiken nådde en kulmen i landstingsvalet i Östergötland. Här stod två tydliga alternativ mot varandra. Alliansen mot de rödgröna partierna. Den matchen slutade 41-50. Men Sverigedemokraterna var med i leken, och tog som i så många andra val den eftertraktade vågmästarrollen med sina 10 mandat. De rödgröna har under den gångna mandatperioden varit sammansvetsade som opposition, att de gick till val tillsammans var alltså väntat. Den ovissa utgången måste också ha varit om inte väntad, så oönskat tänkbar.
Mats Johanssons (S) lösning på den verklighet som väljarna nu röstat fram är att ”närma mig även de borgerliga partierna för att diskutera hur deras analys av det parlamentariska läget ser ut”. Johansson menar att en majoritet vore att föredra och tillägger att det ”kräver att det finns andra partier som är villiga att sätta sig ner och diskutera de förutsättningarna” (24Corren 16/9). Bollen hos Alliansen, alltså? Frågan är dock om Johansson är villig att som sin partiledare offra Vänsterpartiet för Allianspartiernas gunst. Den rödgröna sammanhållningen sammantaget med det faktum att V gick framåt i landstingsvalet (+1,1) tyder inte på det. Inte sällan har det varit gruppledaren Emil Broberg (V) som fört oppositionens talan. Det var exempelvis V som drev på det omdiskuterade beslutet att göra mammografi och gynekologisk cellprovtagning i Östergötland avgiftsfri.
Tilltaget gjordes i jämlikhetens namn. Vänsterns analys är att fler kommer att uppsöka vården om besöken inte kostar extra. En mer jämlik sjukvård har varit V:s käpphäst under mandatperioden och nu ser det ut som att Vänsterpartiet kommer att få chansen att påverka vad den borgerliga landstingsledningen, enligt Broberg, inte haft några ambitioner att prioritera (Corren Debatt 10/9). Den tydligaste orsaken till ojämlikhet inom vården är utbildning. Med en längre utbildning följer ofta bättre ekonomisk standard, något som V naturligtvis vill poängtera. Men problemet är mer komplicerat än att människor från socioekonomiskt utsatta områden inte har råd att gå till doktorn. Utbildning, socialt utanförskap, arbetslöshet, språkliga barriärer och samhällsengagemang är alla faktorer som tillsammans utgör ett mycket högre hinder än 140 kronor i avgift. Problem som vare sig ”gratisbesök” eller skattehöjningar kommer till rätta med. Det är bara skrap på ytan.
Det ojämlika uttaget av svensk sjukvård är likväl ett samhällsproblem, som sträcker sig långt utanför landstingspolitikernas makt och befogenheter. Med den borgerliga styrningen har valfriheten och tillgängligheten i primärvården blivit bättre. Det är också viktigt för ökad jämlikhet. Med ett rödgrönt styre inkluderande V kommer de politiska ambitionerna att vara högre, och de politiska fingrarna gräva djupare ner i syltburken än de gjort under de senaste åtta åren. Återstår att se om det blir till medborgarnas gagn eller professionens förlust – vilket i längden kommer att drabba patienterna.