Skolk tillåts, svaga elever får för lite stöd, och lärare som ställer krav gör sig impopulära. Så skrevs det i Corren 2012 om John Bauer-gymnasiet i Linköping. ”Undervisningen är inte tillräcklig och vi är inte alls förberedda för att komma ut i arbetslivet”, vittnade eleverna.
Bakom gymnasiet stod friskolejätten JB Education som gjorde brakkonkurs på våren nästföljande år. Över 30 skolor i Sverige, med tusentals elever och hundratals lärare, berördes. Det utlöste, föga förvånade, en sylvass kritisk diskussion kring friskolesystemet som sådant. Många arga debattörer tenderade dock att missa en viktig poäng i sammanhanget.
Även om det självfallet var olyckligt att enskilda drabbades i härvan, var konkursen på det hela taget mycket sund. Enligt Skolinspektionen brast flera av JB Educations skolor allvarligt i kvalitet och ekonomin var uppenbart misskött. Utan skyndsam bättring i sikte vore det groteskt om sådana läroanstalter fick fortsatta. På en fungerande marknad ska den ansvarige aktören betala det välförtjänta priset för sina synder och slås ut.
Problemet är snarare att inte fler dåliga skolor i Sverige går samma väg. Där kommunen är huvudman kan politiker och tjänstemän i princip driva underpresterande skolor vidare hur länge som helst. Hånet det innebär mot skattebetalarna, vars resurser slösas bort, är en liten sak jämfört med sveket eleverna utsätts för.
Nekad rätten till en solid grund av kunskap och bildning i klassrummet, riskerar barnens möjlighet till en god start i livet att slösas bort. Det är en skada som ofta är svår att reparera senare eller på annat sätt – särskilt om eleverna tillhör ett socio-ekonomiskt svagare samhällsskikt och saknar en högutbildad hemmakrets som kan kompensera för en knackig skola.
Därför bör veckans uppmärksammade initiativ från Alliansen i Linköping att stänga Skäggetorpsskolans högstadium välkomnas. När bara en dryg tredjedel av eleverna klarar målet om godkänd gymnasiekompetens är något fundamentalt fel och det måste få konsekvenser. Personalen är säkert gjort vad den kunnat efter allra bästa förmåga. Skolan har en förträfflig vision: ”Många nobelpristagare lever i dubbla kulturer. Vi vill utbilda framtidens nobelpristagare!”.
Men lärarna har kämpat mot orimliga odds på en skolan där det talas 27 olika språk och endast tre procent av eleverna har svenska som modersmål. Hälften har kommit till Sverige efter 2015. Hälften har föräldrar utan gymnasieutbildning. (Corren 26/5). I en starkt segregerad miljö som denna är visionen att utbilda potentiella nobelpristagare från Skäggetorp knappast lätt att förverkliga.
Linköpings styrande politiker agerar föredömligt riktigt som vill ge såväl elever som lärare en mer realistisk chans att nå stjärnorna.