Han var min idol. Gordon Gekko. Ni vet. Den där skrupelfrie finanshajen i ”Wall Street”, Oliver Stones film från 1987 som gisslade det axelvadderade decenniets champagnerusiga yuppie-kapitalister.
Som hemmaugglande i coronans dystrare nutid tillbringade jag en mörknande augustikväll med att kolla in denna gamla favoritrulle på nytt. Lyckligtvis är jag inte lika ung, vild och lättpåverkad längre. Som jag var då, när filmen hade premiär.
Gekkofiguren, magnifikt gestaltad av Michael Douglas, var egentligen menad som ett samlat lustmord på alla kortsiktiga börsspekulanter och pengahungriga företagsstyckare. Något måste dock gått snett medan den vänstersinnade regissören Oliver Stone klippte ihop sitt opus.
Istället för den förkastliga girigbuk som publiken skulle bua ut, promenerade Gekko rakt igenom vita duken som en av filmhistoriens skönaste lirare. Smart, fräck och amoralisk som efter nedlagt byte oemotståndligt flinande hela vägen till banken i egen privatjet.
Greppet kopplades direkt kring min och kompiskretsens förtappade tonårssjälar. Gordon Gekko blev vår ikon, en slags finansmarknadens motsvarighet till andra laglösa hjältar som punkrockaren Johnny Rotten och tennisbusen John McEnroe.
Brädspelen Monopol och Finans fick plötsligt helt nya och oanade dimensioner när de rotades fram ur källarförrådet igen. Under ett intensivt skede blev dessa, tidigare töntförklarade reliker från barndomen, sysselsättningen nummer ett, och vi hade ständigt den råbarkade filmkapitalistens repliker på läpparna:
”Lunch is for wimps.” / ”I create nothing. I own.” / ”The point is ladies and gentlemen that greed, for lack of a better word, is good. Greed is right. Greed works.”
Och att kasta tärning om låtsaspengar var ungefär så långt vi kom i den karriären. Våra intressen återgick snart till de sunda och normala: rockmusik, brudar, tennis och försök att lura oss förbi nattklubbarnas åldersbarriärer i Göteborg. Men det var inte alla Gekko-diggande biobesökare i min generation som nyktrade till.
Michael Douglas har i intervjuer, lätt förtvivlad, berättat om hur ofta personer i blanka kostymer kommit fram till honom på gatan och varmt tackat för hans inspirerande rolltolkning i ”Wall Street”. Den gjorde att de som unga såg ljuset, den blev bestämmande för deras yrkesval att börja jobba på verklighetens Wall Street.
Ni vet väl vad som sedan hände där, den 15 september 2008? Investmentbanken Lehman Brothers kraschade och spekulationsbubblan på den globala finansmarknaden sprack i en gigantisk smäll. Det var Gordon Gekkos barn som i sin älskade förebilds anda spelat högt, girigt och gränslöst med riktiga stålar. Synd att de inte, som vi andra, förmått nöja sig med Monopol i pojkrummen.