Att styra ett land är svårt.
Ekonomen Hannes Berggren har beskrivit det som en rörig road trip utan förbestämt resmål. Vid ratten sitter regeringen, och i baksätet tjafsar väljarna och byter ut föraren om det verkar gå för långsamt eller åt fel håll. Ibland vill de åt höger, ibland vänster.
Efter decennier av vårdslöshet i trafik körde Sverige i diket 1990. 3 000 arbetslösa östgötar blev 6 000 året därpå. 1992 fördubblades de igen till över 12 000, och snart satt var tionde arbetsför östgöte på avbytarbänk eller tröstpraktik.
Fastighetspriser rasade. Vid ratten satt regeringen och tog SMS-lån för att köpa tid. Hösten 1992 vred Riksbanken upp räntan till 500 procent.
När Carl Bildt (M) satt sig i förarsätet ringde han ekonomen Assar Lindbeck, som skulle bärga och reparera vraket. Lindbecks lösning var vägräcken. Även om opålitliga förare ville fortsätta sladda vårdslöst över vägbanan skulle Sverige åtminstone inte hamna i diket igen.
Det viktigaste vägräcket var det finanspolitiska ramverket. Det innebär att politikerna måste bestämma i förväg hur mycket pengar staten får spendera, och sedan bråka om vad pengarna ska gå till.
De får inte heller bränna alla pengar de tar in. Överskottsmålet kräver att staten går lite plus över tid. Man måste alltid spara ett belopp motsvarande en tredjedels procent av BNP, alltså värdet som Sveriges ekonomi producerar.
Vägräcket har fungerat. Trots finanskrisens blixthalka och pandemins slukhål har Sverige inte hamnat i diket något mer, medan grekerna totalkvaddade sin bil och fransmännens Citroën desperat slirade omkring på lånepengar för att monsieurs och madames skulle slippa gå till jobbet efter 60.
Men nu är det slut med den svenska statens sparkrav. Framöver ska det räcka att gå plus minus noll. Överskottsmålet ersätts med ett balansmål.
Sveriges infrastruktur behöver underhåll. Tåg har ställts in när rälsen vittrat sönder, och fartgränserna har sänkts när det gått hål i landsvägarna. Dessutom måste vi bygga kärnkraft och NATO-rusta försvaret. Svindyrt, alltihop.
Därför har politiker från höger till vänster varit ganska eniga om att öppna pengakranen. Många ville rentav ha ett underskottsmål och börja låna ordentligt.
Det är lite provocerande. Sveriges svulstiga stat slukar skattepengar i ett hål av stelbent byråkrati. För att mata monstret tar Skatteverket ungefär halva lönen från låg- och medelinkomsttagare, och mer än så från höginkomsttagare.
Det ansvarsfulla hade varit att prioritera och effektivisera, men det vill politikerna helst slippa.
Om det nya balansmålet är nödvändigt är det ett kvitto på deras misslyckande.