Det är glädjande att regeringen äntligen vill göra något åt sjukförsäkringen. Visserligen tre år in på mandatperioden, och påpassligt nära valet, men likväl.
Den som inte kan arbeta på grund av sjukdom eller skada ska kunna få vård och ekonomiskt stöd under rehabiliteringstiden. Lika självklart är att den som blir frisk och återfår arbetsförmågan ska få stöd och hjälp att åter komma i arbete. Risken att människor blir långtidssjukskrivna och hamnar i utanförskap måste motverkas.
Annika Strandhäll (S), socialminister, skriver i DN att alltför många människor blir sjuka av sitt jobb (24/1). Det stämmer. Bland akademiker står psykisk ohälsa för 50 procent av sjukskrivningarna och ökar hela tiden, allra mest bland kvinnor. Det visar Sacos rapport "Psykisk ohälsa bland akademiker", från 2017.
Ju högre utbildning, desto större ökning av sjuktalen. Enligt Försäkringskassan har sjukskrivningar i psykiatriska diagnoser ökat med 111 procent mellan 2011 och 2016.
I stort är de förslag som Strandhäll lyfter bra. Att se över hur Försäkringskassan bedömer sjukskrivnas arbetsförmåga är välbehövligt. Det är viktigt att systemet fungerar som avsett och att sjuka inte felaktigt klassas som arbetsdugliga.
Därför är det också välkommet med bättre dialog mellan hälso- och sjukvården och Försäkringskassan så att ingen riskerar att falla mellan stolarna. Vidare är det positivt att besluten ska bli mer begripliga.
Samtidigt som den som är sjuk självfallet inte ska tvingas arbeta är det viktigt att inte bara titta på hur sjuk någon är, utan också hur frisk. Även om man för tillfället inte klarar att utföra sina vanliga arbetsuppgifter kan det finnas förutsättningar att klara andra.
Då samhällsutvecklingen går mot att allt färre kommer att tvingas försörja allt fler och kostnaderna för välfärden kommer att öka kraftigt, är det viktigt att alla som förmår drar sitt strå till stacken.
Däremot bör man ifrågasätta behovet av att tillsätta en nationell samordnare, som enligt Strandhäll ska ha ”ett helikopterperspektiv och titta på hur verkligheten ser ut i dag” och ”se på processen med den enskilde medborgaren i centrum” (TT 24/1).
Vad tjänsten i praktiken innebär är sedvanligt oklart, men titeln är fin och lönen blir sannolikt därefter. Det är heller ingen långsökt gissning att en partitrogen person ur arbetarrörelsen kommer att utses.
Dylika sådana som inväntar belöning för lång och trogen tjänst i partiet finns i överflöd. Exempelvis statsministerns avgångne statssekreterare Emma Lennartsson (S), eller före detta infrastrukturminister Anna Johansson (S) som båda lämnade sina tjänster för att skydda statsministern efter regeringens skandalösa hantering av Transportstyrelsens läckage av hemliga och känsliga uppgifter.
Listan kan göras mycket längre.
Många socialdemokrater väntar på att belönas och mandatperioden börjar närma sig sitt slut. Frågan är hur sjukskrivna hjälps av att skattemedel går till ännu en överflödig tjänst.