I går firades pappor runt om i landet på Fars dag, en sed som kom till Sverige 1931. Ursprunget, liksom den något äldre Mors dag, är från USA. Firandet har liksom fars och mors roller utvecklats genom åren, förr var hon hemma när han gick till jobbet. Nu arbetar båda och hushållsarbetet jämnar ut sig för varje år.
Även gällande föräldraförsäkringen är utvecklingen en mer jämn fördelning. 1985 tog kvinnor ut 94 procent av föräldraförsäkringen. 2013 hade andelen sjunkit till 75 procent. De två månaderna som reserverats för pappan (den första 1995, den andra 2002) beräknas ha haft stor effekt på uttaget (SCB).
Nu vill regeringen ta ett steg till genom att införa en tredje ”pappamånad”. Denna önskan kommer att slå in, det stod klart sedan Folkpartiet ställt sig på de rödgrönas sida i socialförsäkringsutskottet. De nya reglerna ska gälla från 1 januari 2016 och innebär att 90, istället för nuvarande 60, dagar inte får överlåtas till den andra föräldern.
Det finns flera skäl för en tredje pappamånad: ökad allmän jämställdhet, beräknat bättre löneutveckling och minskad diskriminering för kvinnor i arbetslivet, mäns ökade ansvar för och anknytning till barnen.
Mot dem står egentligen bara ett skäl: frihet för familjer att bestämma själva.
Det är dock ett mycket tungt vägande skäl. Särskilt viktigt är det för egenföretagare, säsongsarbetande och andra föräldrar som inte har samma möjlighet att vara borta från jobbet i tre månader. Men det verkar vara smällar de familjerna får ta, ungarna får väl börja på dagis istället.
Ett annat argument för en stegvis tvångsuppdelad föräldraförsäkring är att alla andra försäkringar är individuella. Ska skattepengar förmedlas till föräldrar så anses staten berättigad att bestämma hur. Å andra sidan har inte staten trollat fram pengarna, utan arbetade människor – många föräldrar – som bör ha inflytande över hur de spenderas. I och med att försäkringsdagarna redan fördelas jämnt mellan föräldrarna, markerar staten redan hur den tycker att uppdelningen bör se ut. Det vill säga 50/50. Sedan har föräldrarna möjligheten att överlåta dagar till varandra, alla utom 60 – som nu ska bli 90 – som är reserverade för respektive förälder.
Folkpartiet (som funderar på att döpa om sig till Liberalerna) har i det här fallet satt jämställdheten före friheten. FP:s utbrytning från Alliansen är dock positiv, av ett annat skäl. Den tredje pappamånaden är en hjärtefråga, om än inte så liberal, och att folkpartisterna prioriterar den högre än det politiska spelet är faktiskt befriande.
Själva sakfrågan är alltjämt en vinst för jämställdheten (och statsmakten), och en förlust för friheten.