”Netflix och gin, mina vänner. Bara Netflix och gin kan ta våra stackars hjärnor igenom den här våren”, skriver Johan Hakelius resignerat i Expressen (2/5). Ja, visst blir coronaisoleringen psykiskt påfrestande i längden.
Den gode Hakelius får dock ursäkta. Det finns potentare medel att tillgripa än starksprit och kabel-TV för att rädda skallen från den sociala distanseringens vedermödor.
Låt mig erinra om vad Frans G Bengtsson förkunnar i sin klassiska essäsamling med den dagsaktuellt klingade titeln ”Sällskap för en eremit” (1939): ”Bland alla allvarligt odlade förströelser, som kulturmänniskan under tidernas lopp funnit på för att förläna innehåll åt sin tillvaros tomhet, torde det finnas mycket få, kanske ingen, med sådan alluppslukande attraktion som schackspelet, för dem som en gång råkat in dess magiska nät”.
Skam att säga, måste jag erkänna mina tidigare tvivel på dessa ords riktighet. Men av en slump såg jag häromåret filmen ”Pawn Sacrifice” om det tragiska geniet Bobby Fischer och den berömda VM-matchen mot Boris Spasskij i Reykjavik 1972. En utomordentligt fascinerande historia.
Lättpåverkad som jag är av coola rullar, kunde jag givetvis inte låta bli att skaffa mig ett flådigt schackbräde med fina Stauntonpjäser. Tyvärr kom jag aldrig mig för att använda det. Tills nu i den anbefallda coronakarantänen.
Jag och syrran fick plötsligt, i vår ömsesidigt uttråkade tillvaro när tennisen ändå är lagd på is, den ljusa idén att ta ett parti. Hon bor på behörigt avstånd, långväga bort i Malmö. Det är inget hinder. Vi skickar dragen via sms på mobiltelefonen. Och har verkligen smittats kraftigt, inte av convid-19. Utan av det intrikata, överraskande svårbotade schackviruset.
Jag förstår Frans G Bengtsson. Innan han blev känd författare till Röde Orm, misskötte han (enligt egen utsago) sina universitetsstudier i 1910-talets Lund med fanatiskt schackspelande på det legendariska vattenhålet Petri Pumpa. Dråpligt berättar han om den stora katastrofen:
”Världskriget utbröt, om jag minns rätt, en vacker dag medan vi voro i full aktion på detta ställe; ty jag tycker mig komma ihåg den oro som därvid grep oss alla – den enda sorts oro av vilken vi kunde gripas – rörande den då mycket omtalade världsmästerskapsmatchen mellan Lasker och Rubinstein: den skulle kanske nu gå om intet på grund av detta substanslösa bråk mellan icke-schackspelare, – virrpannor av vilka man ju för all del kunde vänta sig vad som helst. Våra farhågor visade sig välgrundade, ty den matchen blev aldrig av.”
En varning bör därför utfärdas. Den som ägnar sig åt schack riskerar att bli så biten att allt annat hamnar i bakgrunden. Vilket onekligen känns som en välkommen nåd för sinnet denna sällsamt lugubra vår.