FÄngad i schackspelets magiska nÀt

Nu tvivlar jag inte lÀngre pÄ Frans G Bengtsson.

Ett parti vunnet schack via sms i coronaisoleringen.

Ett parti vunnet schack via sms i coronaisoleringen.

Foto: Christian Dahlgren

Ledare2020-05-03 18:07
Detta Àr en ledare. Correns ledarsida Àr borgerlig. Tidningen stÄr fri och obunden frÄn alla partier.

”Netflix och gin, mina vĂ€nner. Bara Netflix och gin kan ta vĂ„ra stackars hjĂ€rnor igenom den hĂ€r vĂ„ren”, skriver Johan Hakelius resignerat i Expressen (2/5). Ja, visst blir coronaisoleringen psykiskt pĂ„frestande i lĂ€ngden. 

Den gode Hakelius fĂ„r dock ursĂ€kta. Det finns potentare medel att tillgripa Ă€n starksprit och kabel-TV för att rĂ€dda skallen frĂ„n den sociala distanseringens vedermödor. 

LĂ„t mig erinra om vad Frans G Bengtsson förkunnar i sin klassiska essĂ€samling med den dagsaktuellt klingade titeln ”SĂ€llskap för en eremit” (1939): ”Bland alla allvarligt odlade förströelser, som kulturmĂ€nniskan under tidernas lopp funnit pĂ„ för att förlĂ€na innehĂ„ll Ă„t sin tillvaros tomhet, torde det finnas mycket fĂ„, kanske ingen, med sĂ„dan alluppslukande attraktion som schackspelet, för dem som en gĂ„ng rĂ„kat in dess magiska nĂ€t”. 

Skam att sĂ€ga, mĂ„ste jag erkĂ€nna mina tidigare tvivel pĂ„ dessa ords riktighet. Men av en slump sĂ„g jag hĂ€romĂ„ret filmen ”Pawn Sacrifice” om det tragiska geniet Bobby Fischer och den berömda VM-matchen mot Boris Spasskij i Reykjavik 1972. En utomordentligt fascinerande historia. 

LÀttpÄverkad som jag Àr av coola rullar, kunde jag givetvis inte lÄta bli att skaffa mig ett flÄdigt schackbrÀde med fina StauntonpjÀser. TyvÀrr kom jag aldrig mig för att anvÀnda det. Tills nu i den anbefallda coronakarantÀnen.

Jag och syrran fick plötsligt, i vĂ„r ömsesidigt uttrĂ„kade tillvaro nĂ€r tennisen Ă€ndĂ„ Ă€r lagd pĂ„ is, den ljusa idĂ©n att ta ett parti. Hon bor pĂ„ behörigt avstĂ„nd, lĂ„ngvĂ€ga bort i Malmö. Det Ă€r inget hinder. Vi skickar dragen via sms pĂ„ mobiltelefonen. Och har verkligen smittats kraftigt, inte av convid-19. Utan av det intrikata, överraskande svĂ„rbotade schackviruset. 

Jag förstÄr Frans G Bengtsson. Innan han blev kÀnd författare till Röde Orm, misskötte han (enligt egen utsago) sina universitetsstudier i 1910-talets Lund med fanatiskt schackspelande pÄ det legendariska vattenhÄlet Petri Pumpa. DrÄpligt berÀttar han om den stora katastrofen:

”VĂ€rldskriget utbröt, om jag minns rĂ€tt, en vacker dag medan vi voro i full aktion pĂ„ detta stĂ€lle; ty jag tycker mig komma ihĂ„g den oro som dĂ€rvid grep oss alla – den enda sorts oro av vilken vi kunde gripas – rörande den dĂ„ mycket omtalade vĂ€rldsmĂ€sterskapsmatchen mellan Lasker och Rubinstein: den skulle kanske nu gĂ„ om intet pĂ„ grund av detta substanslösa brĂ„k mellan icke-schackspelare, – virrpannor av vilka man ju för all del kunde vĂ€nta sig vad som helst. VĂ„ra farhĂ„gor visade sig vĂ€lgrundade, ty den matchen blev aldrig av.”

En varning bör dÀrför utfÀrdas. Den som Àgnar sig Ät schack riskerar att bli sÄ biten att allt annat hamnar i bakgrunden. Vilket onekligen kÀnns som en vÀlkommen nÄd för sinnet denna sÀllsamt lugubra vÄr.