Bakom socialdemokratin finns ett nätverk av föreningar som syftat till att svepa in svenskarna i arbetarrörelsen ”från vaggan till graven”: Unga Örnars barnkollo, mat från Konsum, fackmedlemskap, HSB-lägenhet och Folksamförsäkring. Vissa delar har halkat in på lurendrejeri och lobbying – tänk S-lotterierna och Hyresgästföreningen – medan andra fortfarande förvaltar folkhemmets fina gemenskap.
Det finaste exemplet är begravningskooperativen Fonus och Fonus Öst, särskilt deras årliga ljuständning under allhelgonahelgen. Om man flyttat långt från hembygden kan man ha svårt att ta sig till anhörigas gravar, så Fonus tänder ljus åt dem som inte själva kan. Vid sidan av Svenska Kyrkan hjälper Fonus oss att minnas dem som lämnat jordelivet och mentalt handskas med döden.
Det är en viktig uppgift. Vi moderna svenskar är nämligen inte helt bekväma med ämnet, vilket journalisten Anna Lindman skrivit om i boken ”Den där jävla döden”.
I bondesamhället dog far- och morföräldrar hemma på gården. De anhöriga fick tvätta och klä den döde, som sedan skulle ”ligga lik” så att nära och kära kunde komma och ta avsked före begravningen. På landsbygden fanns den här sortens vanor kvar in på femtiotalet.
Sedan kom modernismen, och dödsriter ansågs inte anstå den nya, rationella människan. I den vevan byggdes Gävle krematorium, som jag besökte som konfirmand. I en ljus tallskog ligger den underjordiska fabriken med kylsalar som luktar en blandning av myndighetskorridor och lik. Under sterila lysrör blänker rostfria gasugnar stora som minibussar, där tusen grader blåser ur allt mjukt, metallproteser tas om hand, och en kvarn maler resterna till det benmjöl vi kallar aska. Det hela verkade praktiskt, men väckte en konstig magkänsla som inte rymdes i en 14-årings begreppsvärld.
I sin avhandling vid LiU har medicinhistorikern Eva Åhrén beskrivit hur staten liksom städat bort döden. I dag ses den som något trivialt och uppenbart. ”Det är väl klart att vi alla ska dö! Deal with it!” Samtidigt har många aldrig sett en död människa, och den existentiella dimensionen som förr fylldes av gudstro har pressats undan och ersatts med … ingenting.
Efter sin död förvaras snittsvensken i 25 dagar före kremering eller gravsättning – många mycket längre än så. För att inte ruttna måste kroppen tömmas på blod och fyllas med formalin. Danskarna tas om hand efter 8 dagar i genomsnitt, medan judar och muslimer ofta begravs inom ett par dygn. De låter tiden stanna och lägger livet åt sidan för att ge plats åt döden. Vi svenskar har rätt svårt att göra det.
Kanske är det mot den här bakgrunden man ska förstå förra veckans SVT-avslöjande om bedrägliga begravningsbyråer som plundrat dödsbon och skickat aska i pappkartonger. Den som efter ett dödsfall står vilsen i blåsten utanför US Södra entrén och googlar "begravningsbyrå Linköping" är ganska utsatt. När döden skjutits undan till samhällets utkant kan skrupelfria skurkar sätta sina klor i de sörjande.
Svenskarnas impuls var att staten borde reglera begravningsbranschen hårdare.
Kanske vore det bättre om enskilda i stället tog ett större ansvar för att prata med vänner och bekanta om deras anhörigas bortgång, vilka begravningsbyråer som hjälpte dem, och hur det kändes. Det kunde också finnas en poäng i att inte skyla barn från dödsfall i släkten, utan låta dem se att döden förvisso är hemsk, men att nästan alla dör utan ångest. Och om vi kunde återuppfinna gemensamma dödsriter skulle vi nog bli lite mänskligare.
Allhelgona är ett bra tillfälle att ta tag i detta. Man kan börja med att tända ett ljus.