När alla förväntar sig att ekonomin ska rasa samman under en kris räcker det nära nog med att förhindra en finansiell katastrof för att få godkänt betyg av allmänheten. Under coronapandemin har finansminister Magdalena Andersson (S) uppträtt relativt stabilt.
Att Andersson ger ett seriöst intryck säger kanske mer om hennes statsrådskollegor. Bland dessa förekommer beteenden såsom klumpiga uttalanden i intervjuer och återkommande innehållslösa pressträffar under pandemin.
Magdalena Andersson har avhållit sig från sådant, och dessutom tilldelats uppdrag och utmärkelser. Den 8 mars utsågs finansministern till näringslivets mäktigaste kvinna av Dagens Industri, och sedan 18 januari är hon ordförande för IMFC, Internationella valutafondens högsta rådgivande organ.
Trots skilda politiska hemvister påminner Andersson om hennes moderate företrädare Anders Borg. Han fick också en kris att hantera, vilket följdes av internationellt beröm. Borg blev till exempel utsedd till Europas bäste finansminister 2011 av Financial Times.
Men Borg gjorde också allvarliga misstag, till exempel genom att sätta försvaret på svältdiet. Och Magdalena Andersson verkar inte vilja vara sämre. I flera längre intervjuer har Andersson brett ut sina idéer om att vidga statens inflytande och kontroll över sådant som borde få vara så fritt som möjligt.
Senast i en intervju i GP (8/3) målar finansministern upp den socialdemokratiska analysen att höginkomsttagare är problemet, eftersom de gör att klyftorna ökar. Andersson vill därför öka beskattningen av kapital, och till exempel skrota de så kallade 3:12-reglerna för ägare till fåmansbolag.
I stället för att motverka bidragsberoende och göra arbete mer lönsamt för låginkomsttagare sätter Andersson alltså fokus på att göra livet hårdare för de grupper som tjänar mest. Samtidigt gör hon av allt att döma analysen att de reformer som alliansregeringen gjorde för att minska skattebördan är av godo.
Jobbskatteavdraget finns kvar, och Andersson meddelar i GP-intervjun att hon inte vill återinföra den statliga fastighetsskatten. Vem säger att en socialdemokratisk finansminister inte kan driva liknande reformer?
I kristider är det lätt hänt att en stabil finansminister ses som en ansvarsfull kassör, som noggrant räknar slantarna och vänder på varje krona medan alla andra irrar omkring i panik. Men det handlar trots allt om kassörer med politiska ambitioner, och som även när ambitionerna är rimliga kan göra allvarliga fel.