När katastrofsiffrorna från den internationella Pisamätningen över svenska elevers kunskaper presenterades 2013, sattes den glödande debatten om läget i skolan i brand. Sverige har tidigare satt stort värde på och visat stolthet över ett jämlikt och framgångsrikt skolsystem där varje elev utifrån sina förutsättningar och ambitioner, inte socioekonomisk bakgrund, ska tillåtas utvecklas mot högre kunskaper och färdigheter.
Denna höga och positiva ambition framhålls i rapporten ”Improving schools in Sweden: An OECD perspecitve”, som släpptes i går. Rapporten är ett resultat av den förra regeringens önskan om en översyn, efter att bottennappet Pisa visade att svenska elever haft den sämsta utvecklingen av alla OECD-länder under åren 2000-2012 i samtliga tre ämnen (läsning, matematik och naturvetenskap). Sveriges försämrade resultat har lett till politisk konsensus kring att förändringar för att höja kvaliteten i skolan är nödvändiga. Denna vilja stöttas av OECD, som bekräftar: Sveriges skolsystem behöver genomgripande förändringar.
En av få ljuspunkter i det svenska skolsystemet ligger i de få variationerna mellan skolorna – även om skillnaderna har ökat mellan 2003 och 2012. Relationen mellan lärare och elever är relativt god och eleverna har en positiv inställning till utbildning. Dessa är alltså egenskaper som OECD lyfter fram som goda - men i den inhemska debatten låter det ofta på motsatt sätt. Socialdemokraternas pågående skolsatsning handlar om att vi måste tillbaka till den jämlika skolan, trots att vi har ett av världens mest jämlika utbildningssystem. Varje dag ”kränks” elever för att deras lärare har satt ett dåligt betyg, gett dem en för svår läxa eller kastat ut dem ur klassrummet för att de störde lektionen. Trots att frånvaron av disciplin och studiero är bland de största problemen i skolan.
Befriande är därför OECD:s fokus på lärarna, skolledarna och skolmiljön. Elevernas skolkande och brist på uthållighet pekas ut som stora utmaningar. Läraryrkets dåliga status beror delvis på den tunga arbetsbelastningen, relativt låga lönen för erfarna lärare samt den begränsade feedbacken. Rektorerna och övrig skolledning prioriterar inte det pedagogiska ledarskapet i tillräcklig utsträckning.
Det går att göra förändringar från politiskt håll, menar OECD. Det svenska skolsystemet har blivit spretigt och saknar stringens. En omfattande, nationell strategi med utbildningsmässiga mål och tydligare rollfördelningar i skolan efterlyses därför. Lärarna är skolans viktigaste resurs och det behövs en tydlig strategi för att rekrytera de bästa personer till läraryrket. Det är bland de viktigaste investeringarna ett land kan göra för sitt humankapital, konstaterar OECD.
OECD rekommenderar inte ett återförstatligande av skolan, däremot efterlyser organisationen mer nationell samordning, tydligare riktlinjer och ett stärkt pedagogiskt, snarare än administrativt, uppdrag för Skolinspektionen.
Kan OECD:s råd kring stärkt lärarkår, tydligare skolledning och studiedisciplin bli en spark i baken på svensk skolpolitik? Så vi slipper debatt om mer resurser, mindre klasser och kränkta elever? Nu finns ytterligare en rapport med faktiska problem - och lösningsförslag - att diskutera istället.