Man ska aldrig underskatta människans förmåga att gallra och tolka information så att det passar in på hennes tidigare ställningstaganden och befintliga värderingar. Vi människor tror på oss själva och våra egna påståenden. Och vi vill ogärna känna motsägelser i vårt inre. Därför väljer vi hellre att bortse från ny info eller att tolka den på högst kreativa sätt. Alternativet - att ändra uppfattning - inträffar såklart, men ändå påfallande sällan i jämförelse.
De här tendenserna att tolka information utifrån befintliga uppfattningar är sannolikt en större förklaring till att vi sällan ändrar uppfattning, än så kallade filterbubblor, som hindrar alternativ information att tränga fram.
Vi har nu en hemmagjord energikris, en gängkriminalitet som gått överstyr och en icke fungerande integration med allt större konsekvenser. Det går att fundera på vad väljare som röstat fram socialdemokratiskt styrda regeringarna de senaste två mandatperioderna egentligen tycker om resultatet. Och om regeringens insats.
Det är möjligt att en enkel borgerlig ledarkrönikor själv hamnat i den berömda filterbubblan och att den interna kritiken bland socialdemokrater, deras väljare och stödpartier inte når fram. Men det råder hur som helst en påtaglig offentlig tystnad på området.
Allra tydligast är tystnaden kring motsägelserna i förhållningssättet till invandring och Sverigedemokraterna. Vänsterblocket fortsätter att kalla oppositionen för blåbrun. Och hotar med diffusa förändringar av Sverige om SD skulle få samarbeta med en regering, samtidigt som Socialdemokraterna tar efter politiken i sak. Och i vissa fall går ännu längre än SD i sina tankar, som när Anders Ygeman vill kvotera bostadsområden på etniska grunder.
Hur ser partiaktiva socialdemokrater och vänsterväljare på motsägelserna och förändringen från S. Ser de dem överhuvudtaget? Och i så fall, betraktas det som ett problem de är besvikna över eller som ett icke-problem?
Frågan är central, eftersom två mandatperioders regeringar har vilat på det motsägelsefulla motståndet mot SD, och där S nu kämpar för en tredje likadan. Dessutom finns det skäl att påminna om när M började öppna upp för samarbete med SD, och det närmast var en journalistisk folksport att intervjua besvikna moderater.
När börjar nyhetsmedia intervjua (mer eller mindre) besvikna socialdemokrater? Som det är nu kan det upplevas som en bred och tyst uppgörelse om att man inte pratar om saken. Som om större delen av offentligheten satt fast i en enorm filterbubbla.