I många länder är det mest rika knösar som jagar, men i Sverige har även fattigbönder länge ägt sin egen jord och jagat där. Än i dag äger enskilda hälften av marken och de 300 000 jägarna är en folkrörelse.
Vår enkla jägartradition vilar på hagelgevär, som skjuter en svärm av hundratals småkulor – perfekt för fåglar, harar och andra smådjur. Medan älgstudsarna alltmer liknar science fiction och kostar månadslöner ser hagelvapnen ut som förr och kostar en spottstyver. Många har ärvt morfars gamla.
För det viktiga med hagelbössor är inte att ha den senaste modellen, utan att ha sin egen. Snabba skott mot studsande rådjur kräver att jägaren känner vapnet vila mot axeln och kinden, och vet hur hårt och brett haglen slår på olika skotthåll. Att bli ett med sin bössa tar tid.
För viltets skull bör haglen vara gjorda av bly. Den tunga, mjuka metallen ger en ordentlig smäll som slår ihjäl djuret nästan direkt även på 30 meters håll.
Tyvärr är bly också giftigt, särskilt för sjöfåglar. När de sväljer grus för att underlätta sin matsmältning kan de råka svälja blyhagel i stället och bli väldigt sjuka. Därför är det sedan decennier förbjudet att skjuta bly över våtmarker och över grunda, öppna vatten där sjöfåglar kan nå haglen på botten. Det var en klok avvägning mellan miljövård och skonsamma skott.
Sedan kom EU, som får stifta lagar om sådant som behövs för den inre marknaden, till exempel hur mobiloperatörer får ta betalt av resande kunder och hur mycket strömming fiskare får tråla ur Östersjön.
Och tydligen vilken metall det ska vara i svenska hagelpatroner. Sverige lyckades hålla emot ett totalförbud mot bly, men sedan i fjol är det förbjudet att ens bära blyhagel inom 100 meter från vatten, även om vattnet är för litet för sjöfåglar, eller så djupt att de inte skulle nå haglen på botten.
Förbudet gör det svårt att jaga med blyhagel över huvud taget. Sakta slutar handlarna köpa in dem, och jägarna tvingas betala tiodubbelt för specialhagel av volfram eller helt enkelt skjuta med stål.
Det är synd. Stålhagel är lätta och hårda, vilket ökar risken för plågsamma skadskjutningar. Dessutom studsar de mot stenar på ett farligt sätt.
Jägaren blir också främmande för sitt eget vapen, och måste lära om hur haglen beter sig. Och morfars gamla bössa går ofta sönder om man stoppar stål i den.
Med sitt bly kunde östgötska jägare skjuta säkra skott mot slättens fasaner, mot Kindaskogens rådjur, och mot änderna som susar över de djupa, steniga vattnen i skärgården och länets sydliga sjöar.
På sikt kan EU:s överdrivna blyförbud kväva hageljakten – en av våra lokala lantseder.