Det är val till Europaparlamentet. Den som inte redan har röstat bör göra det. För det spelar roll vilka vi skickar till Bryssel.
I riksdagen har en tredjedel av alla svenska lagförslag sin grund i EU-beslut, enligt DN:s genomgång. När kommunfullmäktige i Linköping och Mjölby samlas har ungefär hälften av punkterna på dagordningen påverkats direkt eller indirekt av EU, enligt SKR.
Man kan säga att Sverige har två parlament. Riksdagen är det ena. Europaparlamentet är det andra.
Jämfört med ett svenskt riksdagsval är dock intresset för EU-valet svalt. Och det är inte konstigt. Ju längre bort beslut kommer från människor desto svårare blir de att följa och greppa.
Dessutom ser inte beslutsprocesserna i EU ut som vi är vana vid. I Bryssel är vägen krokigare än i Sverige. Maktdelningen påminner mer om det amerikanska politiska systemet än det svenska.
Förslag går från kommissionen via parlamentet och ministerrådet. Däremellan pågår förhandlingar och initiativ haglar. Det är ett ständigt köpslående. Allianser byggs upp och raseras. Influgna stats- och regeringschefer sitter i nattmanglingar innan unionen kan enas.
Men allt det här gör EU-politiken spännande. Den puls som lockar många att följa amerikansk politik finns även i EU-politiken.
Är då det här – politikens hetta i EU – orsaken till att intresset så sakliga verkar öka för EU i Sverige? Förra EU-valet slog det svenska valdeltagandet rekord, med 55 procent.
Nej, att valdeltagandet ökar i Sverige lär vara uttryck för en större förändring. Det handlar om att östgöten – efter snart 30 år i EU – är på väg att bli europé.
För någonting har hänt. Även om EU-valrörelsen har varit lika sval som årets vår var i Östergötland så har tonläget varit ett lite annat än tidigare. EU-kritiken är mer nedtonad. Debatten bredare.
Många tidigare EU-val har framstått som folkomröstningar om EU. Det har varit ett återkommande ältande av vad Sveriges roll i EU är och ska vara. Och om vi överhuvudtaget ska vara med.
Visserligen har det hörts en del av den varan i det här valet också. Men kritiken framstår som betydligt mer nedtonad.
Säkerligen har det här att göra med Rysslands krig i Ukraina. Möjligen spelar även erfarenheterna av pandemin in.
För när världen skälver har EU stått stadigt. Vaccinleveranser och vapenleveranser har sytts ihop av EU-kommissionens orubbliga ordförande Ursula von der Leyen.
Något annat som verkar skilja årets EU-val från många tidigare är avsaknaden av en sakfråga så viktig att den har kunnat bära ett enfrågeparti in i parlamentet. Valet 2004 rönte Junilistan stora framgångar med sin kritik mot EMU. Därefter, 2009, blev nätintegritet en så stor fråga att Piratpartiet röstades in. 2014 kunde Feministiskt initiativ rida på den feministiska vågen.
Den här valrörelsen har däremot inte handlat om någon enskild fråga i lika hög grad. Det kan tyda på en politisk mognad.
Kanske är helgens EU-val Sveriges första riktiga val till vårt andra parlamentet, det på kontinenten. Kanske har östgöten blivit europé.