KD och V bildar gemensam front. De litar inte på att regeringen pallar trycket i Brysselförhandlingarna om EU:s nästa långtidsbudget, utan viker ner sig för kommissionens krav på att Sverige ska slanta upp ännu mera pengar i medlemsavgift. 

Ebba Busch Thor och Jonas Sjöstedt vill därför att riksdagen ska surra fast regeringen vid ett tydligt veto. Det har alla svenska skattebetalare skäl att välkomna.

Vårt lands EU-avgift uppgår årligen till drygt 40 miljarder kronor. Mandarinväldet i Bryssel menar att det beloppet måste höjas till 55 miljarder. En orsak är att kommissionen tycker Sverige betalar för lite i relation till storleken på vår ekonomi. En annan är att kommissionen behöver kompensera pengabortfallet som uppstår när Storbritannien lämnar unionen. 

Mot det finns starka argument. Sverige tillhör redan nettobetalarna i EU-klubben, även med hänsyn till de pengar som sipprar tillbaka genom unionens snåriga bidragsmaskineri.

Slår man ut dagens medlemsavgift befolkningsmässigt tvingas varje svensk punga ut med 4000 kronor varje år till Bryssel, det är 1100 kronor mer än den genomsnittliga EU-medborgaren (SVT 23/8). Borde inte det räcka? 

Och varför skulle vi nödgas att betala extra för att täcka budgethålet efter Storbritannien? En medlem mindre borde tvärtom betyda sänkta kostnader. Eller åtminstone ett incitament till att se över omfattningen på EU-apparatens åtaganden, trimma bort onödigt fläsk, dra åt svångremmen och effektivisera verksamheten. 

EU:s budget för 2019 är 148 miljarder euro, i svenska kronor cirka 1588 miljarder. Jordbrukssubventionerna slukar väldiga resurser, en marknadsekonomiskt osund politikertillverkad bidragsfälla som successivt bör avvecklas (dock finns vettiga inslag i form av olika slags miljöstöd som är högst försvarliga att behålla).

EU:s regionala utvecklingsfond är också en lika tung som tveksam utgiftspost. För perioden 2014-2020 ruvar fonden på omkring 2000 miljarder kronor som sorglöst sprätts iväg till en veritabel diversehandel av projekt. Bland andra Europeiska revisionsrätten har varit kritisk mot svårigheterna att få klarhet i nyttan av dessa satsade pengar och vad projektraseriet egentligen leder till (SR 23/4). 

Det rena fusket går heller inte av för hackor. Olaf, EU:s byrå för bedrägerigranskning, larmade förra året om att 30 miljarder kronor försnillats ur EU:s budget – ett nytt rekord i korruption och felaktiga utbetalningar (Europaportalen 7/6 2018). 

KD och V har rätt. Regeringen måste säga blankt nej till att släppa ifrån sig en enda svensk skattekrona ytterligare i avgift. Med EU:s slappa koll och slösaktiga beteende borde Sverige snarare strypa pengaflödet till ett absolut minimum.