Under hösten bommas kontoren igen i Vadstena, Österbymo, Boxholm och Söderköping. Det är ett led i beslutet att nära en tredjedel av de svenska arbetsförmedlingarna ska ersätts av digitala kontakter.
I Österbymo, Vadstena och Boxholm har förmedlingen bara hållit öppet en dag i veckan och då inte varit särskilt välbesökta. Orterna har en liten befolkning och arbetslösheten är bland de lägsta i länet. I Vadstena ligger arbetslösheten på 5,4 procent, i Boxholm på 5,9, i Söderköping 5,4 och i Ydre kommun där Österbymo är centralort är den så låg som 3,6 procent.
Dessutom är det rimligt att Arbetsförmedlingen flyttar sina tjänster till den digitala världen. Inte många lediga jobb i dag söks på annat vis. Också rådgivning, service och kontroller sker via nätet. Dessutom är det bekvämare och tidseffektivare för de arbetssökande att sitta hemmavid istället för att söka sig till kontoren i stan. För att inte tala om de ekonomiska vinsterna för myndigheten.
Inte så mycket att snacka om alltså?
I praktiken, nej. Beslutet är helt rätt.
Men närvaron av myndigheten har också en symbolisk mening. En skylt, människor som rör sig, synlighet. Sådant ska inte underskattas på en liten ort. Arbetsförmedlingen är knappast heller den första samhällsfunktionen som rent fysiskt försvinner. Polisen är väl det tydligaste exemplet, avsaknaden av bemannade polisstationer är förmodligen den centralisering som smärtar människor mest. Många landsbygdsbor känner sig satta på undantag.
Som del av en trend, där människor som bor kvar på mindre orter har sett Polisen, Posten, Banken och Affären stänga igen, riskerar Arbetsförmedlingens igenbomning att ytterligare spä på bilden av en klyfta mellan land och stad. I digitaliseringens och urbaniseringens spår.
Den bilden, och hur klyftan ska överbryggas, är en mycket större samhällsutmaning än att Arbetsförmedlingen stänger några kontor.