Här är ett förslag till ett intressant experiment. Knacka personen framför dig i kön på Ica Maxi i ryggen och ställ frågan: Vilka är de största samtida konstnärerna i Sverige?
”Eh… Ernst Billgren kanske? Eller Lars Lerin… Han med akvarellerna, va…”
Nej, svaret kommer antagligen inte vara särskilt nyanserat. Det beror inte på att gemene man är en okultiverad dumskalle, utan på att konstvärlden är sluten och svår att tränga igenom. Få konstnärer uppnår folkstatus.
Men frågar du i stället ”Vem är Lars Vilks?” kommer samtliga kunna svara.
Det har gått ett år sedan vår tids mest omtalade konstnär förolyckades. Debatten om hans gärning har fortsatt efter hans död. Inte minst hur hans konstverk ska bevaras för framtida generationer.
I den nyutgivna essän Konsten är vi (Fri tanke) dissekerar kulturjournalisten Mårten Arndtzén Moderna museets vägran att uppta ”Profeten M. som rondellhund” i sin samling, trots att frågan varit på agendan i många år. Argumenten från museets håll har i princip aldrig varit kopplade till säkerhet, utan låtit som svepskäl för att slippa ta i något så politiskt suspekt. Exempelvis hävdar överintendenten Gitte Ørskou att verket ”inte i sig själv” är konst.
Här åsyftas det utvidgade konstbegreppet, som dominerat konstscenen i många årtionden. Vilks definierar själv rondellhunden som en ”social skulptur”. Teckningen är noden, men konstverket är reaktionerna: terrorattentaten, tidningsartiklarna, men kanske viktigast elitens hyckleri kring var gränsen för konst ligger. Konsten – den är vi själva.
Ørskou menar att rondellhunden trots allt detta inte uppfyller kravet för konstdefinitionen. Men Arndtzén påpekar att Moderna museet har en tradition av att ta in konstnärer som verkar inom samma teoretiska ramverk som Vilks. Villkoret är dock att de passar en specifik politisk agenda – ni kan nog gissa vilken.
Och här listar författaren verk som tagna ur en elak satir. Som när det stora gipslejonet utanför Historiska museet i Stockholm ikläddes en virkad overall för att ”neutralisera dess maskulina hotfullhet”.
Tesen är slående. Konstvärlden slåss vid kulturkrigets fronter, samtidigt som man kippar efter luft i sin egen navel. Men det som riskerar att offras på den politiska korrekthetens altare är ett stycke svensk historia.
För oavsett vad man tycker om rondellhunden går det inte att bortse från dess historiska värde. Moderna museet borde självklart uppta 2000-talets mest omstridda svenska verk i sin samling. Inte minst i egenskap av statlig förvaltningsmyndighet, med uttalat uppdrag att bevara och förmedla betydelsefull konst. Eller åtminstone komma på bättre argument till varför man inte borde.