Folk och försvars rikskonferens i Sälen har dragit igång och med den debatten om Sveriges försvar. Redan vid inledningsanförandet kom värnplikten på tal när utrikesminister Margot Wallström (S) förde fram (den personliga) åsikten att värnplikten bör återinföras. Men en ”moderniserad jämställd version” av den, innebärande bland annat en militär och en civil del. Värnpliktiga skulle till exempel kunna hjälpa till vid naturkatastrofer eller med flyktingmottagande, resonerade Wallström.
Det huvudsakliga skälet till att värnplikt diskuteras är dock personalbristen inom det svenska försvaret. I en intervju i P1 Morgon (11/1) ville försvarsminister Peter Hultqvist (S) inte gå in på detaljnivå, men konstaterade att personalsituationen inte är ”optimal” med tanke på försvarsförmågan. Tidigare har regeringen återinfört repmånaden och nu arbetar en utredning med att se över en eventuellt återinförd värnplikt.
Det är det där med plikt som skaver. Hultqvist säger att ett nytt förfarande skulle kunna gå via ett webbformulär från vilket ”en viss procent” av ungdomarna väljs ut som får genomföra mönstring och utifrån de resultaten ”erbjuda eller ta ut personer som skulle kunna få möjlighet att göra värnplikt”.
Möjlighet. Den stora frågan då är förstås vad som händer den person som försvarsmakten vill ha, men som själv inte vill ägna 9-12 månader i rikets tjänst. Hultqvist själv gjorde exempelvis vapenfri tjänst och har angett olika olika skäl till varför. I måndags ville han emellertid inte kommentera ”något som hände för 40 år sedan”. Hur som helst, så är försvarsministern exempel på att värnplikten inte passar alla.
Och i ett "modernt" försvar borde inte tvångselementet ingå. Kan försvarsmakten inte finna andra rekryteringsmetoder för att locka ”några tusen” i varje årskull, som försvarsministern säger att det handlar om? För humankapital, män som kvinnor, behövs uppenbarligen.
Medan värnpliktens vara eller inte vara funnits på tapeten ett tag, var måndagens stora försvarsnyhet försvarssamarbetet med Danmark. Avtalet ska undertecknas på torsdag och handlar enligt Hultqvist om informationsutbyte och användande av varandras flygbaser och hamnar, och liknar det avtal som Sverige har med Finland.
Detta för Sverige osökt närmare Nato. Den nuvarande regeringen har tidigare fördjupat samarbetet med försvarsalliansen, men håller envetet emot ett fullvärdigt medlemskap. Margot Wallström menar att det skulle vara ”ett tvärt kast efter 200 års alliansfrihet” att göra annorlunda. Men ett medlemskap nu, eller inom en snar framtid, är knappast något som kan påstås komma som en blixt från klar himmel. Diskussionerna har pågått i flera år, och blir allt intensivare och opinionen allt välvilligare ju oroligare vår närmiljö blir. Både ja- och nejsidan använder Ryssland som skäl för sin respektive ställning. Regeringens nej baseras på att man inte vill spä på osäkerheten, men det argumentet sticks ideligen hål på. Av Lettlands president Raimonds Vejonis till exempel, som i sitt tal i Sälen försäkrade att "det är svaghet som provocerar rysk aggression" och därför råder han Sverige att gå med i Nato (DN 10/1).
Att Sverige fördjupar sitt samarbete med Danmark är bra. Betyder det ytterligare steg närmare ett Natomedlemskap är det ännu bättre.