I hållningen till Jimmie Åkessons reformerade nazistparti var det glasklara besked från Ulf Kristersson. ”Mina värderingar är inte SD:s, jag kommer inte att samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”, slog han fast i Aftonbladet den 8 januari 2018.
Den 27 juni mötte han Hédi Fried, överlevande från Auschwitz och Bergen-Belsen. Hon sade till DN efteråt: ”Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer att gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande”.
Skäl till att någon skulle tro annorlunda borde inte funnits. Ulf Kristersson markerade ju tydligt att han var försvuren åt gammal moderat partitradition, den definierande linje som gällt sedan Kristerssons föregångare Arvid Lindman satte ned foten på 1930-talet.
Det var ett avgörande ögonblick i svensk politisk historia. Lindman, ledare för högerns riksorganisation Allmänna valmansförbundet, såg med stigande oro på hur det formellt fristående SNU - Sveriges nationella ungdomsförbund - allt ivrigare försökte driva moderpartiet i extremistisk riktning med den italienska fascismen och den tyska nazismen som förebild.
Det var absolut inga idéer Arvid Lindman fann tilltalande för den svenska högern. 1934 deklarerade han sitt partis oreserverade uppslutning bakom demokratin och bröt kompromisslöst med SNU. Det skedde inte utan starka interna konvulsioner.
”Lindman har fått bära mycket klander för sin negativa inställning till den ’nationella oppositionsrörelsen’ som – har det sagts – kostade högern en generation entusiastisk ungdom”, skrev historikern Alf Åberg (själv ung nazisympatisör på 30-talet) i en minnesartikel i Svensk Tidskrift 1957.
Men Lindmans insats går inte överskatta. Han räddade den svenska högern från moralisk, intellektuell och ideologisk konkurs. Han bidrog till att säkra demokratin i vårt land under en orolig epok. Han stängde dörren för ultranationalistiskt inflytande med konsekvens att varken fascismen eller nazismen lyckades hävda sig annat än marginellt i Sverige.
Utan Lindman resoluta agerande 1934 hade sannolikt ett nazipåverkat högerparti – i likhet med de inhemska kommunisterna – blivit diskvalificerat från samlingsregeringen under andra världskriget. Frågan är om partiet sedan alls överlevt följande decennier.
Troligen skulle vi tvingats glömma Gösta Bohman. Det var på grunden Arvid Lindman lade som Bohman under 1970-talet kunde skapa de moderna Moderaterna, vilka med sitt frihetliga liberalkonservativa budskap blev borgerlighetens ledande kraft fram till dags dato.
När Ulf Kristersson nu svikit sina tidigare löften, sviker han såväl Hédi Fried som det egna arvet efter Lindman och Bohman. Vad är det för rörelse som Kristersson istället lierar sig med? En rörelse som har SNU bland sina ideologiska rottrådar.
På sajten Mänsklig säkerhet (1/10) konstaterar det förra moderata statsrådet Sten Tolgfors: ”SD positionerar sig medvetet och konsekvent utanför den liberal-demokratiska konsensus som ansvarstagande partier delar, som stadgas i svensk grundlag och som demokratin bygger på”.
Skam över dig, Kristersson.