”Därmed är saken klar”, sade kungen vid regeringsskifteskonseljen på Stockholms slott och blickade ut över den av stundens allvar tagna samlingen ministrar. 24 till antalet, 18 röda och sex gröna som fått förtroende i Stefan Löfvens regering. Lite fler, lite yngre, lite mer oprövade. Det senare gäller i allra högsta grad statsministern själv.
Väntade utnämningar var förstås språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson, som fick sina efterlängtade portföljer som utbildnings- respektive klimat- och miljöminister. Romson blir dessutom vice statsminister. Magdalena Andersson (S), Margot Wallström (S), Peter Hultqvist (S), Per Bolund (MP) och Ibrahim Baylan (S) är namn som förväntades ingå i regeringen, även om beskedet att Baylan inte får en av de tre ministerposterna på utbildningsdepartementet var något överraskande. Den f d skolministern blir i stället energiminister, en position det kommer att krävas mycket av för den blocköverskridande överenskommelsen Löfven önskade sig i regeringsförklaringen. Jan Björklund (FP) beskyllde regeringen för att gå på ”total konfrontation”. Det var i och för sig på grund av det kommunala vetot mot friskolor som S fått igenom och som strider mot friskoleöverenskommelsen. Men låt oss gissa att Björklund inte heller är alltför samarbetsvillig på energiområdet, nu när kärnkraften slängs ut i kylan.
Flera nya ministrar är säkerligen helt okända för svenska folket, såsom Aida Haszialic (S), gymnasie- och kunskapslyftsminister (säg det snabbt tio gånger!), eller landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S). Fem av sex gröna ministrar orsakar väl ingen större storm medan den sjätte, lite oväntat utkommen som miljöpartist, blåste upp ögonbryn så det räckte för allihop: Alice Bah Kuhnke, generaldirektör för Ungdomsstyrelsen men mest känd som programledare i tv, blir kultur- och demokratiminister.
Integrationsministerposten tas bort. Löfven kallade ”idén att bedriva en integrationspolitik som är skild från jobb-, utbildnings- och välfärdspolitik” för ”föråldrad”. Det är rätt tänkt, integration är en viktig fråga för samtliga departement. Däremot är det underligt att regeringen inte tänker på samma sätt gällande jämställdhet. Departement och myndigheter ska få ”tydligare uppdrag att arbeta med jämställdhetsintegrering i all sin verksamhet” och den kommande budgetpropositionen ska genomgå en ”genusbudgetering” (ett krav som Fi för övrigt drev i EU-valrörelsen gällande unionens budget). Men en jämställdhetsminister ska vi ha. Åsa Regnér (S), tidigare generalsekreterare för RFSU, som även blir barn- och äldreminister.
Socialdemokraterna Urban Ahlin, Carin Jämtin, Tomas Eneroth och Veronica Palm blir utan ministerposter. En logisk förklaring är att Löfven behöver de rutinerade personerna i riksdagen, vars betydelse ökat i och med den osäkra mandatfördelningen. Efter Löfvens genomgång av regeringens vilja för den kommande mandatperioden har riksdagens uppgift knappast mildrats. Den överhängande frågan är hur regeringen ska få igenom sin budget. Med en sådan vänsterinriktning är saken är långt ifrån klar. Oavsett vad kungen säger.