Igår rapporterade Folkhälsomyndigheten att ytterligare 20 personer avlidit som följd av coronapandemin. ”Det är färre än vi brukar ha på torsdagar”, sa statsepidemiologen Anders Tegnell som ställde i utsikt att den nedåtgående trenden skulle fortsätta för Sveriges del.
Låt oss innerligt hoppas att han har rätt och att detta makabra dagliga räknade av förlorade liv i covid-19 snart får ett slut. Med nu över 4500 döda människor totalt har vårt land betalat ett tillräckligt högt pris. Har det varit nödvändigt?
Det är en obehagligt gnagande fråga. Sannolikt hade dödstalen varit lägre om den nationella krissamordningen mellan myndigheter, kommuner och regioner fungerat smidigt. Om det inte varit brist på skyddsutrustning och viktiga mediciner. Om de äldre värnats bättre mot smittan. Om masstestning, spårning och isolering av virusdrabbade kommit igång beslutsamt och snabbt. Om, om, om…
På det hela taget är det inte omöjligt att Sverige, när det framtida sista kapitlet äntligen skrivs, i internationell jämförelse visat sig klara pandemin tämligen hyfsat ändå. Vem vet hur balansräkningen ser ut i världen efter en befarad andra våg av coronan, exempelvis?
Men för tillfället måste vi nog konstatera att Sveriges beredskap inför krisen, och hanteringen av den, inte varit helt optimal (försiktigt uttryckt). Det är självfallet inte regeringens fel mol allena. Ska anklagande fingrar pekas och skuld fördelas kan säkert åtskilliga syndare hittas både här och där i systemet. Det är dock ofrånkomligt att regeringen bär det tyngsta och yttersta ansvaret vid en nationell prövning av detta slag.
Kommer Sverige till korta är det inte Anders Tegnell som ska bindas vid skampålen, androm till varnagel. När Harry Truman var USA:s president (1945-53) hade han en berömd skylt på sitt skrivbord med texten: ”The buck stops here!”.
Truman gjort därmed klart att den politiska ansvarskedjan slutade hos honom, det fanns ingen kvarvarande länk som kunde skickas vidare bortom hans kontor i Vita huset.
Det är samma sak med coronakrisen och Stefan Löfven, även om statsministern tycks föredra att hålla en något blygsam profil och hänvisa till expertmyndigheternas bedömningar om hur Sverige ska agera. Att lyssna till kvalificerade tjänstemäns rekommendationer bör naturligtvis en statsminister göra.
Men en regeringschef kan aldrig gömma sig bakom dem, eller automatiskt utesluta alla andra handlingsvägar än vad den förmenta rådgivarkretsen av ”the best and the brightest” förordat. Annars är det ingen politisk ledare värd namnet och ingen statsminister som Sverige ska ha – särskilt i utsatta lägen.