”Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg”. Så skrev den vänstersinnade författaren PO Enquist i Expressen den 15 maj 1975 om Röda khmerernas maktövertagande i Kambodja, vilket markerade starten på ett av de värsta brotten mot mänskligheten som historien känner.
Städerna tömdes och invånarna drevs iväg till primitiva slavarbetsläger på landsbygden. Svält, tortyr och massmord blev daglig rutin. När Pol Pots kommunistregim störtades några år senare hade omkring två miljoner människor, motsvarande en femtedel av Kambodjas befolkning, dukat under på Dödens fält.
Ingen borde varit överraskad av detta helvetiska facit. Innan Röda khmererna stängde landets gränser mot omvärlden, var svenska tidningar fulla av nyhetsrapporter och fördömande kommentarer om det blodiga skräckvälde som inleddes i april 1975.
PO Enquist kan alltså omöjligen varit ovetande. Ändå hyllade han Pol Pot som en befriare av Kambodjas folk från den västerländska imperialismen, påstod att dessa människor skulle tillförsäkras ett liv ”i fred och med värdighet” under det att ”krokodiltårarna” flödade i väst.
Skammen för detta vämjeliga försvar av Röda khmerernas barbari måste PO Enquist bära för evigt. Eller åtminstone så länge hans namn och författarskap inte glöms, förhoppningsvis aldrig.
PO Enquist är ju odiskutabelt en av Sveriges allra bästa moderna författare. Romaner som ”Musikanternas uttåg”, ”Livläkarens besök” och ”Lewis resa” är klassiker, fantastiska läsefrukter, litterära verk av yppersta märke. Blir dessa böcker sämre av att upphovsmannen har förfärliga politiska ståndpunkter i bagaget?
Samma fråga kan vi ställa gällande verken av en mycket lång rad berömda personer, döda som levande, på den kulturella parnassen – senast nu med anledning av att Svenska Akademien förärat Peter Handke Nobelpriset i litteratur.
I motsats till den andra pristagaren, Olga Tokarczuk, är Handke allt annat än politiskt oklanderlig. Under Balkankrigen på 90-talet slöt han upp på serbernas sida, bagatelliserade eller förnekade deras bestialiska dåd – som folkmordet i Srebrenica – och höll 2006 tal på begravningen av skurken Slobodan Milošević.
Kritiken mot Akademiens val av Handke är förståelig. Som slickare av de blodbesudlade förtryckarnas kängor måste han fylla oss med äckel. Dock: ska vi låta det påverka omdömet, upplevelsen och erkännandet av hans geniala fantasikraft på det litterära planet?
Nog finns ett moraliskt dilemma här. Men när har någonsin konstnärlig storhet varit en garanti mot politisk idioti?