Priset för Stefan Löfvens regeringsinnehav framgick när regeringen presenterade sin ekonomiska vårproposition till riksdagen. De halvårsvisa budgetförslagen är en särskilt god måttstock för väljarna att utvärdera politiska partier efter. Genom att konkretisera vallöften och utspel till reda pengar bekänner de slutgiltigt färg.
Därför var det inte överraskande att finansminister Magdalena Andersson (S) försökte lyfta regeringens omfattande ekonomiska satsningar för ta Sverige ur lågkonjunkturen efter coronapandemin.
Om rampljuset riktas mot krisstöden kan regeringen framstå som garanten för god ekonomisk hushållning. Flera av åtgärderna i vårbudgeten är också nödvändiga. Till exempel extra miljarder till regionerna för att ta igen uppskjuten vård, förlängda företagsstöd och särskilda satsningar på att få unga i arbete. Men sådan krispolitik är knappast unik för regeringspartierna.
Även med en annan regering skulle coronakrisen ha bemötts med stora stödprogram. Vad som utmärker regeringens finanspolitik är inte de kortsiktiga satsningarna utan den långsiktiga riktningen. Där lämnas tyvärr mycket i övrigt att önska. Enligt de senaste siffrorna från Eurostat har Sverige den femte högsta arbetslösheten i EU, efter Spanien, Grekland, Italien och Litauen.
Det är en klar försämring sedan Stefan Löfven tillträde som statsminister 2014, då vi låg under EU-snittet. Arbetslösheten sticker särskilt ut med tanke på att Sverige inte har drabbats lika hårt ekonomiskt av pandemin som andra länder. I budgetpropositionen betonas exempelvis att BNP-tappet var relativt lågt och att Sveriges ekonomi hade en stark återhämtning i början av förra hösten.
Att vi ändå har så hög arbetslöshet borde rimligen regeringens tidigare politik lastas för. Samtidigt saknas i vårbudgeten fortfarande långsiktiga satsningar för att minska arbetslösheten. Exempelvis genom att göra det billigare för företag att anställa eller se till att det alltid lönar sig att gå från bidrag till arbete.
Inte heller brottsligheten tycks vara prioriterad. Förvisso läggs välkomna resurser på såväl Sveriges domstolar som Åklagarmyndigheten, men polisen lämnas helt utan extra anslag. Detta trots att behovet länge påtalats, både för att kunna rekrytera fler personer till yttre tjänst och lägga resurser på alltmer komplicerade utredningar.
Under Stefan Löfvens regeringsinnehav har arbetslösheten rusat och brottsligheten exploderat. Med sådana här budgetförslag är det inte svårt att förstå varför.