”Inne i dessa böcker som vänder ryggarna utåt pågår något vi måste ta reda på: ljudlösa bisvärmar, svalor som dyker i snabba diagonaler, människor instängda i en gränslös frihet”. Visst låter det kittlande? Få kan sätta så njutningsfullt lockande ord på litteraturens mysterium som författaren och akademiledamoten Per Wästberg. 

De inledande raderna ovan är hämtade från hans rykande färskt utgivna ”Läsebok” (Svenska Akademien/Norstedts). Det är en till formatet blygsam volym i 28 innehållsrikt korta kapitel, fyllda med reflekterande stycken kring skrivandets och läsandets äventyr att glatt botanisera bland och inspireras av. En bättre start på det nya året – ja, decenniet noga räknat – får ni leta efter. Jag lovar. 

”Att läsa en bok är en erfarenhet som inte är mindre än att resa eller bli förälskad”, citerar Wästberg kongenialt Jorge Luis Borges­ som liknat universum vid ett oändligt, svindlande magnifikt bibliotek där hela existensen ryms, från tidens början till dess slut. 

Det är ingen dålig bild av böckernas värld. Vilka upplevelser, lärdomar, överraskningar och hemligheter går inte människor miste om som, av olika anledningar och föregivna ursäkter, sällan eller aldrig finner sina vägar dit? Det gäller i synnerhet skönlitteraturen, prosan som poesin. 

”Romanens historia är en historia om människans frigörelse. Romanen får oss att bli hemmastadda inte bara i vår egen tillvaro utan i delar av verkligheten som vi ännu inte besökt, bemästrat eller definierat”, menar Wästberg pricksäkert och i en underbar formulering skriver han: ”Dikten är elementens skimmer längs vår farled från mörker till mörker. Den fångar upp och fogar samman livets skingrade pusselbitar och tolkar dess kryptomeddelanden.” 

Dessvärre tycks dagens uppväxande släkte bli en generation med skralare navigations- och tolkningsmöjligheter. Svenska ungdomars läsning är i stadigt minskade, enligt dystra undersökningsrapporter. Många 18-åringar uppger sig – åtminstone till Statens medieråd – överhuvudtaget inte läsa böcker (ej heller tidningar). Borges myllrande bibliotekskosmos håller på att utkonkurreras av de narkotiskt beroendeframkallande mobiltelefonernas sekundsnabba digitala flöden. 

Går vi därmed mot ett fantasifattigare samhälle med snävare och färre utsiktspunkter, mindre öppet för det oväntade, mer fast i inskränkt självbekräftelse? Det vågar jag inte ta gift på. 

Skulle allt samlat medelålderslarmade över ungdomens vanor och ovanor visat sig stämma, hade civilisationens apokalyptiska upplösning varit ett faktum för länge sedan. Framtiden reder sig nog, som vanligt. Men jag envisas ändå tro att den blir skojigare och färgrikare i händerna på litteraturälskare.