Vänsterpartiet hotar upprört med hammaren och skäran. Regeringen ska fällas, lovas det dyrt och heligt på riksdagens röda ytterflanksbänk. Samtidigt stiger vredens larm och muller från Hyresgästföreningens bastioner. Är det inte härligt, säg? Sverige är fantastiskt, och jag menar det helt oironiskt.
Mitt i den förfärliga coronapandemin ges ändå avlastande utrymme för lite normalt politiskt gruffande, liksom för att visa slitstyrkan i vår demokrati och att samhällsdebatten står rycken trots den bråddjupaste kris vi drabbats av sedan farfar var ung. Keep calm and carry on, som engelsmännen stoiskt sa under andra världskrigets prövningar.
I krishanteringens sidoljus tuffar regeringen och dess borgerliga samarbetspartier trots allt sammanbitet vidare med januariavtalets reformprogram. Det är hedervärt. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har som bekant motvilligt svalt kravet på en liberalisering av hyresmarknaden, låt vara en försiktig sådan.
Nu har Centern och Liberalerna skördat frukten av starten på en utredning om marknadshyror i nyproducerade lägenheter. Senast 31 maj nästa år ska det vara färdigutrett och en skarp proposition är planerad att ligga på riksdagens bord i början av 2022, enligt vad januarikvartetten annonserade på DN Debatt i lördags.
Genast blev det liv i luckan igen. Vänsterpartiet och Hyresgästföreningen snörade boxningshandskarna och vevade protesterande rallarsvingar på sina gamla välbekanta manér. Tappert!
Hyresgästföreningen är en särintresseorganisation som stenhårt bevakar sina medlemmars privilegier och vill förstås inte ha någon ändring i ransoneringsbyråkratin anno 1942 (!). Den gynnar solklart dem som redan har en bostad, särskilt burget folk som dragit vinstlotten av att kommer över en regleringsskyddad lägenhet i innerstädernas attraktiva områden. Där hålls hyrorna nere mest.
Mindre förmånligt är det för dem med blygsammare inkomster i förorterna, där den reglerade hyresnivån bisarrt nog tenderar att bli högre. Och sämst fungerar systemet för dem som saknar tak över huvudet, kontakter och pengar att köpa svartkontrakt för.
Att Vänsterpartiet motsätter sig marknadslösningar även inom hyressektorn må vara ideologiskt konsekvent. Men då måste man också vara blind för att regleringen i vardagspraktiken bär planekonomins ökända signum med brist, köer, ojämlik fördelning och misshushållning av resurser.
Marknadsmässiga hyror enbart i nyproduktion får inte problemen ur världen. Men markerar möjligen en lovande islossning. Förhoppningsvis får Vänsterpartiet rätt i att reformen kommer att leda till fri hyressättning i alla fastigheter, eftersom det på sikt blir svårt att upprätthålla två parallella, väsensskilda system.