Senatorerna i den amerikanska kongressen är ingen jury som i vanliga domstolar. Deras roll under en riksrättsprocess går utöver att blott fastställa om presidenten gjort sig skyldig till anklagelserna eller ej. Ansvaret är tyngre än så. Senatorerna måste i sin bedömning väga in hela nationens behov och om presidenten under sin återstående ämbetsperiod kommer att göra landet mer ont än gott.
Detta påpekade nyligen presidenthistorikern Jeffrey A Engel i Washington Post. Det är ett symptomatiskt tecken på Republikanernas förfall att endast en (1) av partiets 53 företrädare i senaten kunde leva upp till det Engel talade om och försvara konstitutionen.
Mitt Romney, senator från Utah sedan 2019, var den hedervärda mannen som mol allena bland sina republikanska kollegor gick mot strömmen och röstade ja till att fälla Donald Trump på åtalspunkten maktmissbruk. Ingen tvekan kan råda om att Trump gjort vad han, som den tredje presidenten i USA:s historia, fått schavottera i en riksrättsprocess för. Han har själv närmast stoltserat med det. Republikanska senatorer som veteranen Lamar Alexander har villigt vidgått det.
Trump har försökt förmå Ukrainas president Zelenskyj att starta en korruptionsutredning för att skada den demokratiske presidentkandidaten Joe Biden, och i detta syfte pressat Ukraina genom att hålla inne med militärt bistånd som förtvivlat behövts i kampen mot Putinregimens överfallande Ryssland.
Det är en skandal värre än Watergate. Man förstår att det var droppen för Demokraterna när det gällde Trumps politiska gangsterbeteende och att all anständighet krävde riksrätt, trots att utsikterna till en fällning i den republikanskt dominerande senaten var försvinnande små. Mitt Romney synes där som en jätte bland ryggradslösa dvärgar i sin vägran att följa partilinjens lika förnedrande som absurda ursäkter för att - som väntat – låta den gränslöse maktmissbrukaren Trump gå fri till att fortsätta skymfandet av nationens ledande ämbetspost och dess ideal.
Romney är heller ingen senator vilken som helst. Han var Republikanernas nominerade utmanare till Barack Obama 2012, tillhör den traditionella moderata partiadeln som son till George Romney, guvernör i Michigan på 60-talet och bostadsminister i Nixons kabinett 1969-73. Idag betyder sånt noll.
Trumps grepp om partiets kärnväljare är solitt. Höga republikaner, som borde veta bättre, vågar därför inte annat än att krypa i smutsen för den värste president USA någonsin haft. Romney är det modiga undantaget, så har han också lönats med en kanonad av ärekränkande attacker från Trumpgänget. Lincolns, Coolidges och Reagans grand old party har upphört. Det är vad resultatet av riksrättsförfarandet visat med deprimerande tydlighet.