Ebba Busch (KD) är partiledaren alla älskar att störa sig på. Och på senare tid har mediestormarna blåst upp kring henne nästan varje vecka. Det kontroversiella förslaget om kastrering av våldtäktsmän. Det förvirrade abortkontraktet. Inbjudningen till Elle-galan som drogs tillbaka. Skjuta skarpt-debaclet. Kändisfesten under pandemin. Och ännu minns vi turerna kring hennes husköp.
Ändå är det som om skiten (och den rättmätiga kritiken) meningsmotståndarna kastar alltid rinner av. KD är inget stort parti, men den verbala partiledaren tycks inte ha en negativ effekt på siffrorna.
När Busch talar i Almedalen är det lätt att förstå varför.
Hon går genom rutan. Hennes tal är Almedalens fjärde och hon har hittills rivit av de starkaste applåderna. När hon talar om energifrågan och skämtar om att ”det är Magdalena Andersson som ska tas ur drift” tjoar till och med publiken. Det har inte hänt tidigare under veckan.
Hon är dessutom vacker. Sådant hjälper onekligen – för kvinnliga politiker är utseende en tillgång. Det är inte konstigt att hennes klädval ständigt blir ett ämne på landets ledar- och kultursidor.
Talet var dedicerat till ”vanliga svenssons” och en hyllning till Volvo, villa, vovve-livet. Men också ett försvar för välfärdsstaten Sverige. Att vårdfrågan fick mycket tid är knappast förvånande. Så även familjepolitiken, där föräldraansvar, god moralisk uppfostran och sänkta skatter för barnfamiljer betonades. Klassisk kristdemokrati, med andra ord.
Till skillnad från Magdalena Andersson (S) och Nooshi Dadgostar (V), som byggde upp sin dramaturgi kring vinster i välfärden, låg talets fokus på frågor ”vanligt folk” bryr sig om. Vårdköerna, men även brottsligheten och de skenande levnadskostnaderna som Busch menar skapar otrygghet och kaos i den lilla människans tillvaro.
Men så dök begreppet ”hjärtlandet” upp igen. Ett begrepp som importerats från amerikansk inrikespolitisk debatt och som ingen annan än KD:s partiledning använder. Här ägnar Busch lång tid till att häckla Centerpartiet. ”En röst på C är en röst på MP”. Hon nämner tidigare statsminister Thorbjörn Fälldin (C) och konstaterar sarkastiskt att C har bytt ut traktorn mot en elsparkcykel.
Givetvis måste landsbygdens och jordbrukets villkor stärkas. Men politikernas kamp om att vinna dessa väljares gunst börjar bli pinsam. Vi har redan förstått att tunnelbanan inte går överallt. Men de allra flesta svenskar bor i städer och större tätorter. De har tillgång till kollektivtrafik, elsparkcyklar och fine dining. Och det är inget fel på det.