Är det någon i regeringen jag vill hålla i handen när det blåser, är det försvarsminister Peter Hultqvist. Sist man kunde det säga det om en svensk politiker på hans post var… det måste varit… vänta lite… eh… Tja, minns du?
Det kan väl inte varit så länge sedan som Per Edvin Sköld i alla fall. Ärligt talat, jag kommer inte ihåg. Men Hultqvist! En karl för sin hatt. Rejäl och stabil. Man får intrycket att han egentligen vill mer på sitt ansvarsområde än vad hans parti, finansdepartementet och det parlamentariska intrigspelet för närvarande tillåter.
Fast det är ändå en hel del. Efter segslitna förhandlingar presenterades tidigare i månaden en försvarsproposition som inte var fy skam. Budgetanslagen ska öka från 60 miljarder kronor till 89 miljarder 2025. ”Den största procentuella höjningen till det militära försvaret sedan 1950-talet”, konstaterade Hultqvist rak som en furir i ryggen. ”Vi kommer att göra ett oerhört lyft av försvarsförmågan”, underströk han på sitt trygga dalmål.
Regementen återuppstår – bland annat i Sollefteå vars uttryckliga syfte är att skydda Natoförbandens transportvägar in från Norge. En tydlig markering av vad det gamla förljugna snacket om vår ”alliansfrihet” är värt numera, även officiellt. Tro mig, Peter Hultqvists plats i historien är säkrad. Sedan sitt tillträde 2014 har han steg för steg knutit Sverige närmare USA och Nato än någonsin.
Det enda som saknas är det formella medlemskapet i västalliansen. Den pusselbiten kanske Hultqvist har i bakfickan för nästa mandatperiod? Men då skulle han genast bli kortare i rocken, förstås.
Natoländerna har förbundit sig att satsa minst 2 procent av BNP på försvaret mot bakgrund av den stigande orosnivån i världen. Inte ens med 89 miljarder år 2025 skulle Sverige vara kvalificerad, den summan motsvarar 1,5 procent av BNP. Till detta kommer att Sverige har enormt mycket att ta igen från decennier av radikal nedrustning och problemet handlar inte bara om pengar.
En jämförelse med Per Edvin Sköld illustrerar dilemmat. Han svarade för en kraftig upprustning av ett svagt svenskt försvar under andra världskriget. Det var möjligt tack vare att den militära grundorganisationen hade behållits intakt. Därför kunde anslagen ge snabb effekt. Vi var sent ute, men ändå.
Peter Hultqvist kan inte reprisera det tricket, om han så finge 11,5 procent av BNP till försvaret som Sköld hade 1940. Idag är grundstrukturen så illa anfrätt att något ”oerhört lyft av försvarsförmågan” som står i paritet med behoven blir en väldigt lång och mödosam operation att åstadkomma.
Och vad gör vi om en återvald Trump lever ut sin isolationism och låter USA lämna Nato? Risken är tyvärr reell. Jag får nog blunda medan jag håller Hultqvists hand och hoppas på att lyckans fe står Sverige bi, trots allt.