De gängkriminella som begår de grövsta brotten kan inte göra det utan personer som säkerställer att ”logistikkedjan” fungerar från början till slut. Det behövs springpojkar, chaufförer, de som spanar på andra gäng och de som förvarar utrustning. Den som vill knäcka gängen på allvar måste således ta sig an hela nätverket – inte bara toppskiktet.
Det är därför välkommet att Moderaterna under måndagen delgav att de vill göra det brottsligt att delta i eller ha samröre med ett kriminellt gäng.
Partiet nosar på ett känsligt område. Föreningsfriheten är trots allt grundlagsskyddad. Utredningar av denna vikt bör således inte stressas fram. Samtidigt är det uppenbart att vi behöver en mer verklighetsbaserad lagstiftning på området. Att vara medlem i Dödspatrullen kan inte likställas med engagemang i hembygdsföreningen.
M är dock inte ensamma om att ha insett detta.
I söndags presenterade Socialdemokraterna en vad de själva kallar en ”nationell offensiv mot gängskjutningarna” med ”de mest omfattande straffskärpningarna mot gängkriminalitet som någonsin presenterats i Sverige.” (DN 14/8). Däribland vill partiet göra det straffbart att rekrytera minderåriga till brottslig verksamhet. Med andra ord, de grabbar som ofta får agera kurirer och spejare.
Statsminister Magdalena Andersson skrädde inte orden. Som det numera är brukligt hos så gott som alla partier tog hon till uttryck som för bara några år sedan hördes enbart hos Sverigedemokraterna. Som att problemen landet står inför beror på ”en för stor migration och för svag integration”.
Valrörelsen är i full rulle och alla vapen är tillåtna. Det är inte för inte som M:s förslag presenterades i skuggan av en annan lansering, en så kallad granskning av regeringens förda rättspolitik de två senaste mandatperioderna. Resultatet? Alla skjutningar och sprängningar är, föga överraskande, sosseriets fel.
Egentligen vill M och S samma sak. Alla är överens om att kampen mot gängen kräver hårda tag – vilket bara för några år sedan inte ens var en självklarhet. Att oppositionen inte kan hållas ansvarig för de senaste åtta årens misslyckanden är en annan femma. Men det är likaledes svårt att anklaga nuvarande regering för decennier av politisk försummelse på kommunal, regional och nationell nivå.
Som invånare i Sverige kan man önska att de stora partierna kunde enas i kampen mot gängen, i stället för att anklaga varandra för mer eller mindre landsförräderi. Det finns en bred enighet kring frågan. Då borde steget till samarbete inte vara särskilt stort. Eller vore det för mycket att begära?