Så blev det också vår tur, till slut. I sommar försvinner de fasta tågvärdarna från Östgötapendeln, vilket återspeglar utvecklingen i hela västvärlden.
I stället för en fast värd på varje tåg kommer rörliga trygghetsteam hålla koll i trafiken. Tågbolaget Transdev tror att det blir bättre, trots att många tåg kommer köras med bara lokförare.
Ändringen har utmålats som ett säkerhetsproblem. I en debattartikel kallar Vänsterpartiet besparingen för ”riskabel”. En lokförare stämmer in i en insändare: efter förändringen kommer hans tonårsbarn inte längre få åka pendel ensamma, eftersom han är rädd att de ska bli ofredade.
Men är fasta tågvärdar verkligen det bästa trygghetsreceptet?
Värden bär förvisso uniform, men är egentligen bara en privatperson utan någon särskild befogenhet att ingripa mot gärningsmän. Dessutom sitter värden ofta i sin kupé och kan inte hålla koll på hela tåget samtidigt.
Om någon begår brott ombord bör man hur som helst ringa 112. En fördel med tåg är ju att gärningsmannen inte kan smita, och vid nästa station väntar polisen på perrongen – eller ett trygghetsteam med tuffa tågvakter.
Med det sagt beror otryggheten kanske inte främst på brottslighet, utan på allmänt antisocialt beteende. Det är inte ovanligt att ynglingar i grupp testar gränser i kollektivtrafiken. De slänger upp fötterna på sätena, spottar på golvet och svär, eller scrollar skräniga TikTok-videor på hög volym. Deras maktdemonstration gör stämningen i vagnen olidlig.
Lyckligtvis sitter medpassagerarna på mirakelmedicinen: civilkurage. I stället för att knyta näven i fickan, pressa sig närmre tågfönstret eller byta vagn går det oftast utmärkt att resa sig och vänligen men bestämt be folk visa hänsyn och veta hut.
Svenskarnas bråkrädsla handlar nog ibland om det eskalerande våldet – pappan Mikael sköts i Skärholmen utanför Stockholm efter att ha konfronterat ett ungdomsgäng. Men ofta handlar det nog snarare om social ängslan. Är det verkligen rimligt att ingripa, och blir det inte hemskt pinsamt om jag övertolkat situationen? Tänk om jag framstår som dryg?
Det vilar något småsvenskt över Linköpings tågvärdsdebatt, nämligen föreställningen att all mellanmänsklig samvaro behöver styras av uniformerad personal. Vanligt folk har tvärtom en fin förmåga att själva få saker att fungera, även om det kan kännas lite ovant.
Stockholms tunnelbana körs utan tågvärdar. I stället tar resenärerna hand om varandra, hjälper rullstolar och barnvagnar av och på tåget, och tillrättavisar stökiga kids.
Det ska östgötarna nog också klara.