Partiledaren spelar inte så stor roll för partiernas valresultat i Sverige. Det har länge varit den allmänna meningen bland statsvetare. Ändå läggs enorm medial vikt på alla partiledare, senast exemplifierat i Almedalen. Så stämmer det verkligen?
Hur viktig partiledaren är skiljer sig naturligtvis mellan olika länder. I republiker med skilda val till presidentposten och parlamentet, som i USA, är det ofta mycket viktigt för väljarna vem som är varje partis kandidat. Men i de skandinaviska länderna och i synnerhet Sverige anses väljarna främst rösta på parti – inte person.
Ledaren kan förvisso betraktas som ett så kallat flöte, om denne är mer populär än partiet, eller ett sänke då motsatsen gäller. Folkpartiets Lars Leijonborg brukar ges som exempel på en politiker som varit båda: sänke i valet 1998 men flöte fyra år senare 2002. Detta ska dock bara påverka människor röstbeteende på marginalen.
Den enda vedertagna påverkan partiledaren kan ha på opinionsläget är om de hamnar i skandaler. Storbritanniens premiärminister har till exempel nyligen avgått, trots att han 2019 vann den största majoriteten åt Torypartiet på decennier. Till slut blev skandalerna kring hans personliga beteende för många. I Sverige ledde den så kallade Juholtaffären 2011 till ett stort, långvarigt tapp i opinionen för Socialdemokraterna vilket tvingade partiledaren Håkan Juholt att avgå.
Erfarenheterna från de senaste åren ger dock skäl att ifrågasätta om partiledareffekten verkligen är så liten som tidigare trott. Vi har sett flera fall där partier med lågt opinionsstöd har vänt utvecklingen efter att ha bytt partiledare.
Till exemplet Moderaternas ledarbyte 2017. Efter flera månader med mycket lågt stöd i mätningarna avgick Anna Kinberg Batra. Vid tidpunkten förklarades det låga stödet bland annat av att hon öppnat för samtal med Sverigedemokraterna. Opinionen vände med valet av Ulf Kristersson som hennes efterträdare och Moderaterna har legat relativt stabilt sedan dess.
Bara under det senaste året har vi sett två stora vändningar. Först då Magdalena Andersson efterträdde Stefan Löfven som Socialdemokraternas partiledare. Sedan dess har S konsekvent haft omkring fyra till fem procentenheter högre stöd. Det mest uppseendeväckande exemplet är naturligtvis Johan Pehrsons framgång som ny ledare för Liberalerna. Från att ha varit närmast uträknade på under tre procent i opinionen har partiet i raketfart nått över fem procent i vissa mätningar.
De tre exemplen utmanar också den vedertagna sanningen att partier inte bör byta partiledare kort inpå val. Det har antagits att väljarna måste få tid på sig att lära känna den nya partiledaren, ett behov som övertydligt uttrycktes i Centerpartiets kampanj ”Det här är Lennart” 1998. Att döma av Kristersson, Andersson och Pehrson verkar farhågan vara överdriven.
Kanske har tiderna ändrats, men partiledarna verkar onekligen spela stor roll. Oavsett utgången är det något att ha i åtanke efter valet.
Daniel Åkerman är ledarskribent vid Svenska nyhetsbyrån