I SVT Öst (1/9) kan man se ett fint reportage om autistiske Noah från Åtvidaberg och hans hund Yum-Yum. Deras ömsesidiga kärlek till varandra är resultatet av årtusenden av gemensam evolution där människan knutit allt starkare band till de djurarter vi en gång började domesticera.
Sedan mänsklighetens början har våra liv kretsat kring djur. Till en början var de rovdjur och byte för oss, men ganska snabbt trädde de in i rollen som kulturbärare. Vi målade dem på grottväggar och smyckade oss i deras hudar. Deras ben och senor blev verktyg som hjälpte oss forma vår omgivning.
Med tiden började vi även forma djuren. Vi valde ut de individer som bäst passade in i vårt samhälle – de som var minst rädda för oss, klarade av att få sitt rörelsebehov begränsat genom fållor eller bli spända framför en vagn. Domesticeringen var inriktad på det praktiska, men parallellt med den skedde en annan förändring. Tamdjuren blev mer sociala mot oss. Vi började betyda något djupare för dem än bara tillgång till mat. Och själva började vi projicera idéer om oss och vårt samhälle på dem. Över årtusendena växte vi ihop.
Allra tydligast märks detta evolutionära förbund i vår relation till hunden. Under domesticeringens gång valde vi ut de hundar som var mest, tja, mänskliga. Idag förstår människor som aldrig sett en hund intuitivt vad olika hundskall betyder. Hundar följer instinktivt en persons blick eller en pekande hand. När vi tittar på våra hundar frisätts hormonet oxytocin, den biologiska grunden för kärlek. Och än mer fascinerande – när våra hundar tittar på oss händer samma sak i dem.
Djurens roll i samhället håller på att förändras. En gång i tiden fick de dra plogar på åkern, bära soldater i strid och vakta boskap från rovdjuren. Idag är deras nytta snarare emotionell. Även om enstaka hundar och hästar används av till exempel polisen så är de allra flesta rena sällskapsdjur som vi äger helt enkelt för att de får oss att må bra.
Samma skifte börjar synas även hos produktionsdjuren. De senaste årens forskning har fokuserat på att kor, grisar och får ska ha bra liv, inte bara producera mer. Ökad kunskap om deras kognitiva förmågor och känsloliv har väckt debatt om vad deras roll i samhället egentligen bör vara. I takt med att teknikutvecklingen gör växtbaserade animaliesubstitut och laboratoriekött mer tillgängligt lär det bli ett alltmer relevant samtal. Vad är en ko för oss om hundra år? Det är troligt att våra övriga tamdjur går samma utveckling till mötes som hästen och hunden.