Coronavirusets utbrott i Kina hade kunnat förebyggas tidigare. Men kommunistregimens omedelbara instinkt var att mörka sjukdomen såsom varande ett hot mot det totalitära systemets stabilitet. Vilket om inte annat visar vilken bräcklig grund diktaturen egentligen står på, och hur det maniska kontrollbehovet lägger en bokstavligen dödande hand över den samhälleliga flexibilitet som krävs för att parera störningar och kriser.
Det dröjde en månad, från början av december till början av januari, innan tyranniet tvingades skåda sanningen i vitögat och började bekämpa smittan med för regimen typiskt drakoniska åtgärder. Hela städer sattes i karantän och delar av landets väldiga produktionsapparat tvärstoppade.
Viruset är nu på tillbakagång i Kina, men det är så dags. Epidemiska sjukdomar känner inga nationsgränser och hela världen får betala dyrt för Pekingsstyrets maktfullkomliga senfärdighet. Värst är förstås de rent mänskliga kostnaderna. Men Coronaviruset slår även hårt mot den globala ekonomin, då vi blivit så beroende av handeln med det statskapitalistiska Kina som behärskar femtedel av den totala världsmarknaden.
Risken är att sjukdomen påskyndar och fördjupar den annalkande konjunkturnedgången. Symptomatiskt är finansminister Magdalena Anderssons besked i veckan att vi måste räkna med en ytterligare försämring av den svenska tillväxten under året.
Svåra sjukdomsepidemier har alltid var ett mänsklighets gissel. I den uppmärksammade boken ”Roms öde” (Daidalos 2019) driver historikern Kyle Harper övertygande tesen att en anledning till det romerska rikets fall var bakterier och virus. I längden klarade inte Rom att resa sig från de återkommande epidemierna som spreds längs det vidsträckta imperiers handelsvägar och drastiskt minskade befolkningen.
Det var visserligen under antiken. Men kring första världskriget slut, alltså bara för hundra år sedan, härjade spanska sjukan – en elakartad influensa som skördade mellan 50-100 miljoner människoliv.
Den goda nyheten är att vi inte längre behöver frukta sådana katastrofer av biblisk magnitud som plågat tidigare generationer. Framstegen på det medicinska området är ett givet skäl. Men också det ökande globala välståndet, som under de senaste decennierna dramatiskt reducerat världsfattigdomen och förbättrat det allmänna hälsoläget.
Tilltagande internationell rörlighet är även en faktor som inte ska underskattas, paradoxalt nog kan tyckas. Men ju fler människor som reser över världen, desto fler människor möter skilda bakteriemiljöer och utvecklar på så sätt ett starkare immunförsvar.
Det tragiska är att vår beredskap mot coronaviruset skulle varit avsevärt robustare, om det inte vore för Kinas censuriver, rädsla för öppenhet och fri information. Den farligaste sjukdomen av idag har inte naturen skapat, den är människans eget verk: diktaturen.