Genom snöslask och mörker har de gått, ledamöterna i kommunfullmäktige i Kinda. Nu sitter de alla bänkade en trappa ner i gamla Folkets hus i Kisa, en vardagskväll i januari.
Det är så här svensk demokrati mestadels ser ut. Det är en tillvaro långt ifrån pampiga sammanträdesrum och representationsmiddagar. Och det här tåls det att påminnas om, i en tid när förtroendet för politiker går ned och många utsätts för hot.
Det är en mestadels oglamorös tillvaro att ta sitt demokratiska ansvar i Sverige. Det är sena kvällar, kaffe från pumptermos och en strid ström av handlingar som ska läsas, om allt från revidering av attestreglemente till rapporter om jämställdhet i förvaltningen.
Men det är här den svenska demokratin är som vackrast. Det är inte under kristallkronorna i riksdagens festsal utan i lysrörens sken i en samlingslokal, där fällbord tillfälligt sätts upp för fullmäktiges möte. Och där varseljackor och oljerockar hänger över ledamöternas stolar.
Strävan bör vara att det är här som så många som möjligt av våra demokratiska beslut ska tas. I kommuner som är så små att de inte anser sig ha råd med en särskild sal till fullmäktige. För i små kommuner hålls besluten nära människor och fler behöver engagera sig för att få saker gjorda. Det här märks under kommunfullmäktiges möte i Kisa, där en förening börjar med att berätta om alla aktiviteter som görs i samband med Förintelsens minnesdag som infaller på lördag.
Men konstigt nog vurmas det inte för den här decentraliserade modellen för att organisera det offentliga Sverige. I det nationella politiska samtalet beskrivs små kommuner främst som ett problem. De ses inte som tillräckligt effektiva. Sammanslagningar beskrivs som vägen framåt. I dagarna ska en utredning om frivilliga kommunsammanläggningar lämnas till civilminister Erik Slottner (KD).
Att strukturrationaliseringar och centraliseringar kan spara pengar behöver dock inte innebära att åtgärderna är bra för demokratin. Det som riskerar att förloras med större enheter är det som finns en trappa ner i Kisa, där människor tar beslut om sådant som berör dem.
Att öka samarbetet mellan kommuner framstår snarare som en framkomlig väg. Det finns inget egenvärde i att varje kommun ska ha ett eget miljö- eller samhällsbyggnadskontor.
En ordning som gör att det samlas förtroendevalda från trakten med vitt skilda åsikter en kväll i januari är däremot något att slå vakt om.