När vi bygger för framtiden får vi ofta finna oss i att riva en del av dåtiden. Ibland med glädje. Ibland motvilligt. En sak är emellertid säker. Det mänskliga tenderar att hamna i kläm när stora krafter samverkar.
Igår rapporterade Corren om den planerade rivningen av ett antal sekelskiftesvillor på Björngatan i Linköping. Den huvudsakliga anledningen till rivningarna är för att ge plats åt Ostlänken. Men det är mer komplicerat än så. Trafikverket utreder som bekant fortfarande andra placeringar, även om det finns intresse från politiskt håll att Ostlänken ska gå just där, med tänkt stationsläge på Björngatan.
Uppsägningarna och rivningarna ansvarar den kommunala fastighetsägaren Resmex för. När vd:n Michael Stenberg fick frågan ifall rivningarna kan riskera att bli helt onödiga, menar han att området i vilket fall som helst ska få en ”innerstadskaraktär” och att rivningarna därför är ofrånkomliga (Corren 25/1).
I Resmex idé om hur en innerstad bör se ut finns således inte plats för idylliska sekelskifteshus.
I Sverige är vi mästare på att förstöra vårt eget kulturarv. Efterkrigstidens rivningsvåg saknar motstycke bland våra grannländer. Stadskärnorna runt om i Europa fick sin fyrkantiga, funktionalistiska karaktär efter att ha bombats till marken. Vi åstadkom samma resultat, utan hjälp från Luftwaffe och Royal Air Force.
Det rivs för fullt även i dag, men av andra skäl. Domuslådorna har ersatts av storskaliga infrastrukturprojekt, likt Ostlänken. Samma slags bakomliggande tankegångar dominerar. Det kvicka, trendiga och moderna trumfar det långsamma och det sköna.
I vår allt snabbare samtid suktar vi efter omedelbara resultat. Det innebär att kvantifierbara värden blir överordnade kvalitativa. Si och så många kvadratmeter yta kommer att frigöras i vår nya moderna stadsdel. Det innebär att si och så många bilar kommer passera här varje kvartal, vilket i sin tur innebär en BNP-höjning på si och så många procent.
Men hur räknar man ut värdet på en byggnad som skänker glädje för att den är vacker? Eller som väcker varma känslor av nostalgi, eftersom den stått på samma plats i hundra år?
”Det kan väl vara jättefint med en sammanhållen sekelskiftesmiljö även i innerstaden”, säger Christin Frisk, en av de boende på Björngatan. Hon har rätt. Förutom att det gröna villaområdet är vackert och idylliskt är det en liten länk i stadens långa historia. Varför riskera att kapa den i onödan?