Det går knappt en dag utan en skjutning på nyheterna. Bara i Linköping har två personer skjutits ihjäl den här månaden, varav den ena ett barn. Tittar man på statistiken så bekräftas bilden. Enligt polisen skedde 366 skjutningar förra året. Det motsvarar en om dagen. Hittills i år har det skett närmare 200 skjutningar. Fortsätter detta kommer 2021 att bli ett rekordår.
Idag är skjutningarna det enskilt största samhällsproblem vi har. Oskyldiga personer drabbas direkt genom att de hamnar i skottlinjen och blir skadade eller dödade, men även indirekt genom att hela tillvaron blir otrygg och begränsad. Barn vågar inte leka på lekplatser eller gå till skolan själva, restaurangägare får sina lokaler sönderskjutna, polisens resurser blir ansträngda och räcker inte till för att klara upp andra brott.
Det här kan inte tillåtas fortsätta. Ytterst vilar ansvaret på regeringen, som sin vana trogna sparkar burken framför sig med utredningar. I somras föreslog den förvisso att straffreduktionen för unga brottslingar i åldern 18–20 år tas bort från och med årsskiftet. Det är bra, men för lite och för sent.
Dessutom är brottslingarna ofta ännu yngre än så. De kriminella gängen rekryterar allt mindre barn till sin verksamhet. Kommunpolisen Sofia Hedberg berättar för SVT Öst (26/8) att barn som ibland är så unga som nio år används som spejare i förorterna, eller för att transportera narkotika och vapen.
Det är inget nytt problem. Redan för två år sedan tillsatte regeringen en utredning som skulle se över regelverket när barn misstänks för brott, med syfte att säkerställa att allvarliga brott som begås av barn under 15 år alltid utreds av polis och i vissa fall prövas i domstol. Men ännu finns inget förslag. Utredningstiden har nyss förlängts till slutet på januari nästa år. Sen ska utredningen gå på remiss, beredas om till ett lagförslag och först därefter godkännas av riksdagen.
I början av veckan tog regeringen emot utredningen Skärpta straff för brott i kriminella nätverk (SOU 2021:68) som bland annat föreslår att det ska vara brottsligt för vuxna att rekrytera och använda barn till att begå brott. Lite förvånande att det inte redan betraktas som brottsligt. Men även denna utredning har en lång väg kvar innan den blir ett verkligt lagförslag.
Det kommer att dröja många månader till innan polisen får användbara verktyg för att kunna bemöta de allt yngre brottslingarna. Samtidigt växer en generation upp där kriminalitet, skjutvapenvåld och mord är normaliserat. Gissningsvis är många även fast i narkotikamissbruk. Hur ska det gå när de barnen blir vuxna? Vilka förutsättningar har samhället att hjälpa dem lämna en så destruktiv uppväxtmiljö, både fysiskt men framför allt mentalt?
Brottsförebyggande rådet, Brå, har försökt identifiera vilka faktorer som påverkar om en ungdom riskerar att fastna i upprepad brottslighet. Två sådana riskfaktorer är ung ålder vid första brottet och att bo i ett socialt utsatt område, vilket stämmer in på de barn som rekryteras av kriminella. Och risken ska inte underskattas. Brås uppföljning av unga så kallade högaktiva lagöverträdare från 2000-talets början visade att många har fortsatt att begå brott fram tills nu.
Vi riskerar alltså att se en generation av yrkeskriminella växa fram i landets utsatta områden, som formats att acceptera brutalt skjutvåld som en del av vardagen. Det är bra att polisen får fler möjligheter att lagföra dem, men samtidigt riskerar det att cementera deras identitet som just kriminella. Parallellt med strängare straff behöver vi se åtgärder för att stötta en effektiv exitprocess redan i ett tidigt skede.
Vad dessa åtgärder bör vara är svårt att svara på. I grunden krävs en trestegsprocess som tar lång tid. Först behöver personen sluta begå brott – detta är den enkla biten. Därefter behöver personen ändra sin egen självbild – detta kan ta tid om man vuxit upp som medlem av ett kriminellt nätverk sedan nio års ålder. Och till sist behöver även samhället acceptera att personen inte längre är en brottsling. Detta steg är svårast att få till, men också avgörande för att förändringen ska vara bestående och personen inte falla tillbaka i gamla vanor.
Oavsett så får vi nog acceptera att Sverige står inför en lång och utdragen kamp mot gängen. Medan regeringen, myndigheterna och civilsamhället chockerat famlar runt efter verkningsfulla åtgärder rekryterar de hela tiden nya medlemmar som de kan forma till hänsynslösa mördare. Det är ett oförlåtligt svek mot de barnen att vi låtit detta ske.