Så stod han där och log så förnöjsamt medan applåderna sköljde över honom. Efter en tuff valrörelse och ännu tuffare regeringsförhandlingar var han i mål. Sveriges statsminister – det är Ulf Kristersson det.
Strax efter att talmannens klubba fallit kom en flash från AFP, den franska nyhetsbyrån som är världens tredje största. Sveriges parlament väljer en högerstatsminister, med uppbackning av ”far right”. Alltså extremhögern.
Ja, det här med Sverigebilden är något Kristersson kommer behöva jobba på. Förra veckan blev det känt att SD-profilen Rebecka Fallenkvist tagits ur tjänst från partiets Youtube-kanal Riks, efter att hon hånat Anne Frank. Efter att ha läst den mördade flickans dagbok lade Fallenkvist upp kommentarer där hon hävdade att Frank var ”sedeslös” och ”kåtheten själv”.
Man kan lugnt konstatera att reaktionerna i den nederländska och israeliska pressen inte var nådiga. Incidenten omskrevs dessutom i mediejättar som The Guardian och AP.
Och i EU-parlamentet bubblar det i den liberala partigruppen, där Liberalerna ingår. Gruppledaren Stéphane Séjourné beklagar Tidöavtalet och säger att ”en regering med extremhögern kan inte ha vår välsignelse” (SvD 17/10).
Kristerssons viktigaste uppgift just nu är att agera samlande kraft. Bevisa att politiken Moderaterna och deras samarbetspartner ska driva de kommande fyra åren är förankrad i gemensamma utgångspunkter. Bevisa att de som genuint oroar sig för auktoritära tendenser bekymrar sig förgäves.
Det är bevisligen en tuff uppgift. Och det blir inte direkt lättare av att det nu uppdagas att Liberalernas partiledning tycks ha gått bakom ryggen på partistyrelsen. På måndag eftermiddag rapporterade Göteborgs-Posten att styrelsen inte fått någon information om Tidöavtalet på förhand. I stället mejlades det ut till ledamöterna strax innan de fyra högerpartiledarna beträdde scenen inför fredagens pressträff (17/10). Detta bryter mot partiets stadgar, då stora beslut måste förankras hos partistyrelsen.
Nu anmäls Johan Pehrson till partiets egna granskningsutskott.
Hej, vad det går.
Både före och efter valet har samtliga riksdagspartier betonat de många och komplexa kriserna som Sverige står inför. Den nya regeringen menar att lösningarna finns i avtalet. Och många vettiga sådana finns förvisso. Det är bara det att implementeringen blir med största sannolikhet långsam. Att bygga ut kärnkraften kommer ta många år. Och att få bukt med utanförskapet som göder gängvåldet kan i allra värsta fall ta decennier.
Kommer skjutningarna att minska under din tid som statsminister, frågade en reporter Kristersson strax efter att han valts. ”Jag vågar inte sätta ett datum”, svarade han. Det var ett klokt svar. Frågan är dock vad som händer när valet 2026 närmar sig. Om våldspiralen fortsätter att eskalera, då finns risken att de bräckliga vänskapsbanden partierna emellan brister.