I lördags var kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) gäst i SVT:s underhållningsprogram Robins. Hon bjöd på sig själv och berättade öppenhjärtigt om hur det gått till när Gustav Fridolin frågade om hon ville bli minister; en dråplig historia som började på ett yogaläger på Mallorca och slutade på ett lyxigt hotellrum i Stockholm. Bah Kuhnkes tv-vana märks i rutan. Mot slutet av intervjun ställde programledaren Robin Paulsen några snabbfrågor där hon fick välja mellan två alternativ, såsom ”Fett och gott eller rättvisemärkt och äckligt” eller ”Kung Karl Gustav eller Kung Zlatan” (i båda fallen valde hon det senare alternativet).
Bara på en fråga tvekade kulturministern och sade ”oj”: när hon ställdes inför valet ”rädda regeringen eller rädda miljön”. Efter en stund svarade hon ändå det hon självfallet borde svara, ”rädda miljön”. Inte bara för att hon är miljöpartist utan för att vem som helst som har chansen att rädda miljön bör stå inför ett betydligt tuffare val än så för att välja annat.
Bah Kuhnkes tvekan är talande för hur viktig regeringen är för miljöpartisterna. Gröna statsrådsportföljer har varit ett mål sedan Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tog över som språkrör år 2002. Nyhetsmagasinet Fokus (nr 48) skriver om partiet under rubriken ”Makten framför allt”. Hela hösten har handlat om en av partiets absoluta hjärtefrågor: migrationen. ”Den var anledningen till att Gustav Fridolin engagerade sig politiskt. Många har gått med i Miljöpartiet just på grund av den, flera viktiga miljöpartister har sin bakgrund i asylrörelsen.”
Klart då att det smärtar, när man äntligen uppnår sitt främsta politiska mål, att tvingas fatta beslut mot ens ideologiska kompassnål. Att Åsa Romson grät på presskonferensen om begräsningar i flyktingpolitiken var alltså inte konstigt. Däremot var det svagt. Är man med i leken får man leken tåla, eller i alla fall ta ansvar för den. Vill man inte det, går det bra att lämna och låta andra fatta besluten.
Men si det vill inte Romson. Jobbiga beslut stick i stäv mot den gröna linjen har fattats tidigare under mandatperioden. Försvarets ökade resurser, brunkolet i Tyskland och hur går det med nedläggningen av Bromma flygplats samt förbifarten i Stockholm? Smällar man får ta i regeringsställning, eller?
Minns Olof Johansson (C). Miljöministern som lämnade den borgerliga regeringen 1994 i protest mot Öresundsbron, som han ansåg vara ett miljöpolitiskt monster. Då satt emellertid regeringen kvar. Är det möjligt att någon miljöpartist tänkt tanken att göra en Johansson och lämna i personlig protest?
Baserat på Romsons tårar och Bah Kuhnkes tvekan, verkar det inte så. Fridolin är kanske den som gått längst när han kallade flyktinguppgörelsen för ”skit”. Då, i slutet på november, sade miljöpartisterna att gränsen för vad de kunde tolerera var nådd. Igår höll regeringen på att driva igenom planer på att stänga ovan nämnda bro… Lyckligtvis ändrade den sig efter att Lagrådet och Allianspartierna protesterat.
De gröna statsrådens gräns är alltså inte nådd. Tvärtemot vad andra miljöpartister uppelver, närmare hundra har lämnat partiet. Och med riksdagsledamot Carl Schlyter i spetsen planeras en medlemsomröstning om besluten i flyktingfrågan. Den kan bli avgörande för MP:s framtid i regeringen och mer än så. Om medlemmarna ute i landet vill något annat än dem på Rosenbad, är frågan om MP håller på att gå från gräsrotsparti till hierarkiskt maktparti? Om inte, kommer Fridolin och Romson att behöva lämna in?