Gymnasieskolor i större städer lockar många elever från kringliggande kommuner.
Den 15 februari stänger ansökan till gymnasiet. Drygt 6 300 östgötska elever kan söka.
Exakt hur många gymnasieplatser som finns att söka i Östergötland vet däremot ingen. Det beror på att skolorna planerar mycket av verksamheten först efter att ansökningarna har gjorts.
Ser exempelvis en skola att det är stort söktryck till ett program så kan antalet platser utökas. Och om det är få sökande till två linjer på en skola kan lösningen bli att klasserna får läsa en del tillsammans. Det lagas efter läge.
Flexibiliteten är bra. Det gör att fler unga får läsa den utbildning de vill och att en skolas resurser kan läggas på rätt saker under det kommande läsåret.
Men det finns två sidor av myntet. Systemet gör även att det går att dölja en överkapacitet på länets gymnasieskolor.
För det finns många kostnader som inte skolorna kan göra något åt. Ämneslärare går bara att flytta runt i organisationen till en viss grad. Man har de lokaler man har, och de ska värmas på vintern och kylas på sensommaren oavsett hur många som går på skolan. Det ska finnas schemaläggare, kökspersonal och vaktmästare. Och så vidare.
Så även om det efter antagningen ser ut att vara hyfsad balans mellan antalet antagna elever och antalet gymnasieplatser behöver det inte vara fallet. Många av länets gymnasieskolor lär ha en större kostym än de kan fylla.
Det inledande problemet är att det saknas sammanställning över hur stor överkapaciteten är. Men den finns – för ett par år sedan fanns det bara i Norrköping 450 fler platser än det gick att fylla.
En del mindre kommuner har även indirekt behövt tillstå att gymnasieverksamheten har varit ohållbart stor – både Söderköping och Finspång har aviserat neddragningar inför årets ansökan.
Det spelar roll var den outnyttjade kapaciteten finns. Om den finns på friskolorna är det närmast positivt – det visar att skolpengen inte bara betalar elevers skolgång utan även kan bidra till att det finns en flexibilitet i systemet.
Värre är det när kommunerna dras med halvfulla gymnasieskolor, vilket är lätt hänt då kommunen förväntas ha beredskap för om andra skolor stänger. Då brukar det betyda att budgeten inte går att hålla och det behöver skjutas till mer pengar till den kommunala skolan. Kapitaltillskottet innebär i sin tur att friskolorna enligt lag ska kompenseras av kommunen. Det blir en dubbel smäll.
Det börjar bli alltmer angeläget att ta tag i situationen. För om det finns en överkapacitet på länets gymnasieskolor idag så kommer den om 15 år vara enorm, som en konsekvens av minskade barnafödande. Det finns alltså goda skäl för Östergötlands kommuner, inklusive Tranås, att ta ett helhetsgrepp kring utbudet av gymnasieplatser.
Frågan bör också hanteras tillsammans över kommungränserna, eftersom gymnasiemarknaden i stort är gemensam. Många unga från Mjölby, Åtvidaberg och Kinda söker sig till Linköping för att gå på gymnasiet. Motsvarande dragning till den större staden märks runt Norrköping.
Katedralskolan, Berzeliusskolan, Birgittaskolan och Yrkesgymnasiet är fyra av Linköpings gymnasium.
Vad ska då göras? Det första steget är att Linköping och Norrköping initierar en översyn av hur stor gymnasieverksamhet som länets kommuner har – alltså hur många elever som skolorna är dimensionerade för att ha. Den totala kapaciteten kan sedan jämföras med hur många elever det kommer att finnas i framtiden.
Troligen kommer översynen visa att vi redan idag betalar för en massa tomma gymnasieplatser. Det lär även bli smärtsamt tydligt att antalet gymnasieskolor behöver minska i länet framöver.
Samtidigt går det att vända på perspektivet. Många kommuner kämpar med ekonomin. Och genom att bättre dimensionera utbudet av kommunala gymnasieplatser till efterfrågan kan förhoppningsvis betydande pengar sparas, pengar som kan läggs på bättre saker än att värma halvfulla skolor.