En liten bomb slog ner under valnatten. Det var när SVT presenterade en djupare genomgång av sin stora vallokalsundersökning, som visade att röstgapet mellan män och kvinnor ökar.
Hade endast kvinnor haft rösträtt hade vi haft en vänsterregering, där S hade fått 34 procent. SD och M hade fått 17 respektive 16 procent.
Om bara män röstade hade vi i stället haft en högermajoritet, där SD legat på 25 procent och M 21.
Bombnedslaget satte fart på kommentariatet. Vad kan detta könsgap bero på? Och plötsligt var vi tillbaka i Män är från Mars, kvinnor är från Venus-debatten.
På SvD frågar sig politiska kommentatorn Henrik Torehammar om kvinnornas benägenhet att rösta vänster har att göra med att de är mer riskaverta än män (13/9). Att Magdalena Andersson ”likt en Merkelsk landsmoder skyddat nationen genom att vara försiktig” och därmed inte appellerat till riskälskande karlar.
I Godmorgon världens opinionspanel (11/9) stöter och blöter herrarna Göran Greider (S-märkta Dala-Demokraten) och Dick Erixon (SD:s Samtiden) den klassiska analysen. Män och kvinnor tolkar samhället på olika sätt, och SD har samlat upp förbittrade och rotlösa arbetarmän.
Men den kanske rimligaste analysen hittills levererades faktiskt av Leonidas Aretakis, chefredaktör på socialistiska Flamman (SR 11/9). Han påpekar att kvinnor i rika välfärdsländer som Sverige tenderar att rösta mer åt vänster. Det är länder där kvinnor kan yrkesarbeta, tack vare utbyggd barn- och äldreomsorg, och där de också lätt kan skilja sig. I dessa länder röstar också män mer höger, då de kan ha incitament att stänga ner dessa möjligheter för kvinnor.
Att de progressiva socialliberalerna från storstäder har krossat familjen och de traditionella värderingarna är ett narrativ som frodas på högerflanken. Kvinnor ser det. Och kvinnor gillar inte det de ser. De vet att friheten inte kommer gratis och att den kan tas ifrån när som helst.
Vidare är det kvinnor som dominerar inom de klassiska välfärdsyrkena. De är förskolelärare och sjuksköterskor, de jobbar inom hemtjänsten och på ålderdomshem. Inom frågorna som direkt berör dessa yrken anses S fortfarande vara det starkaste partiet. SD, som kallas det nya ”arbetarpartiet”, ägnar sig mest åt kulturkrig och identitetspolitik, i stället för otrygga anställningsvillkor eller dålig arbetsmiljö. Kvinnor noterar detta.
Den stora kampen om problemformuleringsprivilegiet kommer under nästkommande år utspela sig mellan S och SD. Eller: mellan kvinnor som sliter på lågavlönade välfärdsjobb och deras makar som långsamt radikaliseras på dunkla alternativbloggar. Det är detta som röstgapet speglar, och ingenting annat.