Jacob Rudenstrand är biträdande generalsekreterare på Svenska evangeliska alliansen. Tidigare i år kom han ut med boken ”Den första rättigheten” på Timbro förlag.
Varför kallar du religionsfriheten för den första rättigheten?
Det är dels en vinkning till USA:s rättighetsförklaring. Där kommer religionsfriheten i det första tillägget till konstitutionen. I Europakonventionen nämns friheten till religionen före yttrandefrihet och föreningsfrihet. Och i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter kommer den först på 18:e plats, men en av huvudförfattarna bakom deklarationen, libanesen Charles Malik, har sagt att utan religionsfrihet bleknar värdet av de övriga rättigheterna. Oavsett om vi är troende, agnostiker eller ateister behöver vi kunna få tala om det som vi håller som mest heligt i våra liv. Med titeln den första rättigheten menar jag inte att religionsfriheten är viktigare än de andra men det uttrycker en slags kronologi för hur rättigheterna har vuxit fram.
Varför tycker du att det behövs en bok om religionsfrihet nu?
Dels tycker jag att det var värt att uppmärksamma att Sverige har haft religionsfrihet i sjuttio år. Det var vid nyåret 1952 som religionsfrihetslagen trädde i kraft. Först då fick svenskar rätt att gå ur Svenska kyrkan utan att ange ett annat samfund. Samtidigt har jubileet förbigåtts med tystnad.
Vilka aktuella exempel ser du där religionsfriheten inskränks?
Dels kraven på att förbjuda konfessionella friskolor eller oproportionerliga demokrativillkor för trossamfund. Sedan återkommer sekularistiska krav på att hålla religiös tro privat. Ett aktuellt exempel är riksdagsledamoten Daniel Bäckström som kandiderar till posten som partiledare i Centerpartiet. Frågorna om han kunde tänka sig att viga samkönade par eller gå längst fram i Prideparaden tycks grunda sig i ett misstroende mot honom därför att han tillhörde en kristen rörelse. Samma typ av ifrågasättande fanns också i början mot finansminister Elisabeth Svantesson (M) på grund av hennes engagemang i Livets ord. Exemplen visar att det finns en slags sekulär åsiktskorridor där den som vill delta på den offentliga arenan förväntas att lämna religionen hemma.
Du beskriver synen på religion som enbart en privatsak som ett av dikena man kan hamna i när man försöker förstå vad religionsfrihet är. Vilket är det andra diket?
Det andra diket är när man tror att religionsfrihet innebär att man som troende skulle vara skyddad mot kritik mot sin religion. Jag tänker på exempel som när kristna demonstrerade utanför SVT-huset därför att en komiker skämtat om krucifix. Eller när flera muslimska församlingar polisanmälde Rasmus Paludan för att han förnedrade deras religiösa känslor och attackerade deras övertygelser. Jag förstår att det inte är särskilt trevligt men det är något man måste ta som troende om man vill leva i ett öppet samhälle. Gränsen för yttrandefrihet går inte vid religiösas känslor. Rätten att häda är därför central. Den får inte inskränkas med lag, utan religion måste vara öppet för fri debatt.
Innebär islams närvaro i Sverige en slags ny situation för religionsfriheten?
Ja, det finns sådana exempel. Ta till exempel debatten om konfessionella friskolor. Det har alltid funnits en kritik från dem som tyckt att sådana skolor är konstiga eller att det finns risk för sekterism. Men det är först nu som konfessionella skolor tas upp som ett hot mot säkerheten i landet. Då finns det politiker som drar alla konfessionella skolor över en kam och vill förbjuda samtliga kristna, muslimska och judiska – trots att problemen med radikalisering bara har funnits vid vissa muslimska. Politikerna vågar inte diskutera de skolor som är problematiska utan tar den enkla vägen och föreslår förbud för alla.
I boken skriver du att stater borde ha en skyldighet att försvara inte bara religionsfriheten i det egna landet, utan också verka för religionsfrihet i kontakten med andra länder. Hur tycker du Sverige lyckas där?
Tyvärr har svensk utrikespolitik mycket att önska när det gäller att stå upp för religionsfriheten. Åtminstone tillbaka till Carl Bildts dagar har svenska utrikesdeklarationer varit sparsmakade när det gäller att uppmärksamma hur religionsfriheten efterlevs i andra länder. Vid en direkt fråga, eller i samband med valrörelse, svarar svenska politiker förstås att de står upp för religionsfrihet. Men i praktiskt arbete finns det inte många spår. Man verkar sakna politisk vilja för att främja efterlevandet av religionsfrihet utanför Västvärlden.
Intervju är gjord av Mathias Bred på Svenska nyhetsbyrån