Varför ser vi inte fler lyftkranar och grävmaskiner? I en attraktiv och expansiv kommun som vår borde hammarslagen eka dag som natt. Det tröga byggandet är ett djupt allvarligt bekymmer som hela Sverige brottas med. Roten till det onda är politikertillverkade strukturella problem hindrar marknaden från att fungera. Den absurda hyresregleringen har exempelvis gjort mer för att skapa bostadsbrist och jaga bort investeringsvilligt byggkapital än något annat enskilt offentligt ingrepp. Tyvärr förmådde aldrig Alliansregeringen att genomföra någon skarp nationell reformpolitik på området, och större handlingskraft är knappast att vänta från Stefan Löfvens tillträdande ministär (om den ens överlever året ut).
Givet situationen kunde ändå Linköping vara avsevärt offensivare. Belysande för rådande läge är frustationen som byggentreprenören Johan Eklöf uttryckte i Corren den 11/9 över den sega och ointresserade byråkratin i stadshuset. Hans företag hade köpt tomtmark i Ljungsbro för att bygga ett 50-tal bostäder och lämnade in detaljplanen till kommunen i början av 2009. Ännu har inget besked lämnats, trots åtskilliga påstötningar. Rena skandalen.
Moderaterna ursäktar de långa väntetiderna med att "det sker så många spännande satsningar i Linköping att det är svårt att hinna få fram alla detaljplaner". Socialdemokraterna vill skynda på tillståndsprocesserna genom ett kommunalt "bostadsråd" där tjänstemän, byggherrar och näringsliv ska mötas och prata ut. Som om fler sammanträden och mer kaffedrickande vore lösningen!
Det finns bättre sätt, som också kunde göra Linköping till en svensk modell för hur man på det lokala planet kan komma runt låsningarna. Kommunen är stor med mycket mark. Sondera möjligheterna att få inrätta zoner för fritt byggande utan krånglig byråkrati och detaljregleringar. Förutom evinnerliga planprocesser, juridiska okynnesöverklaganden och avsaknad av marknadshyror, hämmas byggsektorn av kostnadskrävande pekpinneföreskrifter om allt mellan himmel och jord: tillgänglighetsnormer, strandskydd, parkeringsplatser, köks- och badrumsutrustning, takhöjd, miljöhänsyn, bullernivåer, balkongräcken och listan bara fortsätter. Det är egentligen ett mirakel att någon vill bygga något alls.
Men i frizonerna behöver inte entreprenörerna ta sådana hänsyn, de kan bygga hur de vill, restriktionerna (om några) ska hållas till ett absolut minimum. Liknande försök har gjorts med stor framgång i Storbritannien, där man som ett led i återuppbyggnadsarbetet decennierna efter andra världskriget skapade så kallade New Towns. Det var områden som slapp den gängse katalogen av förordningar, vilket bland annat födde Milton Keys utanför London. Byggstart skedde 1967, nya bostäder och arbetstillfällen tillkom i snabb takt. Milton Keys har fortsätt växa expansivt, invånarantalet har stadigt ökat. Men trots detta är bostadspriserna lägre än det brittiska genomsnittet (mer information om New Towns finns på Reforminstitutets hemsida, kolla gärna).
Tänk ett Linköping som får samma dynamiska chans till ekonomisk och urban utveckling! Då skulle vi snart bli en storstad på riktigt.