Sverige kan inte räkna med mer hjälp från EU eftersom den behövs mer i Grekland. Där är situationen mycket värre med över 80 förlorade liv. Lyckligtvis är vi förskonade från dödsfall men det visar värdet av samarbete och behovet av egen förmåga.
Den liberala europaparlamentarikern, Cecilia Wikström skrev i Expressen (25/7) att branden visade att nationalstaternas tid var förbi. EU-samarbete kan vara bra och effektivt, kanske särskilt på detta område, men att utifrån det dra slutsatsen att nationalstaten blivit irrelevant saknar några logiska steg. Det är hitintills den mest legitima och effektiva formen för gemensamt beslutsfattande. Denna och andra EU-hyllande analyser missar dessutom att Sverige måste stå för notan när brandröken väl lagt sig. I skrivande stund uppskattar Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap att notan är på 100 miljoner kronor.
Efter den stora branden i Västmanland 2014 landade notan för den internationella hjälpen på 20,5 miljoner kronor. Att vi återkommande behöver betala miljonbelopp för utländskt stöd är inte helt osannolikt.
Till detta ska de materiella skadorna för bränderna läggas, som adderas till drygt en miljard kronor i förlorade skogsintäkter. Privata försörjningar och grunden för svenskt välstånd raseras i takt med att bränderna härjar. Stora värden som inte går att sätta en prislapp på går också om intet. Som när skog som gått i arv i generationer med långsiktiga investeringar gjorda av farföräldrar ämnade för barnbarn och barnbarnsbarn går upp i rök.
Att förlita sig på andra länders välvilja innebär att förlita sig på turen – turen att det egna landet befinner sig i den värsta situationen. En torr sommar med många stora bränder kan mycket väl komma igen, men sett till övriga Europas historia och klimat är det troligare att sydeuropeiska länder upplever värre bränder i snar framtid. Grekland hade en lika allvarlig brand för bara tio år sedan och förra sommaren drabbades Portugal av stora skogsbränder med flera döda. Det är ett cyniskt snålåkande som dessutom skadar den egna beredskapen. Att begära hjälp från italienska eller franska brandflygplan eller polska brandmän kostar extra och tar emot. Därför har regeringen avvaktat med att begära in denna hjälp, precis som man fram tills i torsdags avvaktat med att be om hjälp från Nato. Något som statsminister Stefan Löfven (S) gjorde med orden “När räkningen kommer då betalar vi den.” Hade vi själva disponerat resurserna hade bränderna kunnat bekämpas tidigare och mer effektivt.
Politiker bör vara försiktiga med att kräva att Försvarsmakten ska lösa civila myndigheters uppgifter när de inte har fått nog med finansiering för att lösa sin egna primära uppgift: att försvara Sverige. Men man kan ändå konstatera att det är ineffektivt att Sjöfartsverket ansvarar för sjöräddningen och upphandlat dyra helikoptrar utan krok för brandbekämpning som nu står på marken.
Om Sverige hade haft egna plan. Eller återfört sjöräddningshelikoptrarna, med krokar för brandbekämpning och ytterligare finansiering, till Försvarsmakten hade vi varit i en bättre situation. Det hade kostat men det gör utländsk hjälp också utan att vi har möjlighet att återgälda tjänsten.