I en av de första intervjuerna som Annie Lööf gjorde efter att hon avgått som Centerpartiets ordförande beskrev hon den språkförskjutning som skett de senaste åren i samtal om invandringen (Expressen 7/2). Hur uttryck som för bara några år sedan enbart förekom bland extremister blev praxis även inom majoritetssamhället. Och framför allt hos den breda borgerligheten.
Lööf erinrar sig hur Sara Skyttedal (KD), Linköpings tidigare kommunalråd, 2019 kallade henne ”quisling”, efter att C valt att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister. ”Det tog mig oerhört hårt”, säger hon. ”Att en allianskamrat använde ett ord som extremhögern kletat på mig i så många år och utsatt mig och min familj för så oerhört mycket hot och hat, och så flyttades det in i finrummet”.
Owe Nilsson som gör intervjun påminner läsaren om den judiske filologen Victor Klemperers kartläggning av Tredje rikets språkförgiftning. Klemperer beskrev hur de till synes obetydliga ordvalen på sikt förändrade hela politikens utformning och skapade ett nytt mentaltillstånd. Men att slutsatserna från hans forskning är brett applicerbara råder inga tvivel om.
Ett ord som ofta dyker upp i dagens offentliga samtal är ”systemkollaps”. Det slängs omkring med som beskrivning för alla problem som Sverige står inför. Gängvåldet. Integrationen. Elförsörjningen. Vårdköerna. Inflationen. Klimatkrisen. Tågförseningarna. Postutdelningen. Und so weiter.
Alla dessa problem har två saker gemensamt. 1) De påverkar hela samhällskroppen, men 2) även om det skulle ta decennier går de att lösa. Mänskligheten har tagit sig ur betydligt djupare kriser än så. Kruxet är mentaltillståndet hos det folk som tar sig an utmaningen. Finns det en framtidsanda, en tro på att vi bygger för en ljusare morgondag och hindren är blott ett tillfälligt ont? Eller känns det som att vi gemensamt rusar rätt ner i helvetet, pådrivna av ”nyliberaler” och ”godhetsknarkare”?
En insändare i gårdagens Corren sammanfattar tidsandan väl, om än brutalt: ”Jag vill minnas [Sverige] som den stora varma famn hon en gång var, inte som den kalla och smutsiga kommandora hon förvandlades till”.
Systemkollaps är oftare en känsla än ett materiellt tillstånd. Ty det är sällan systemet kollapsat på riktigt. Sverige befinner sig knappast i samma sits som Tyskland 1945 eller Ryssland 1992. ”Relativisera inte!” säger någon. Självfallet. Men i slutändan lever vi i ett gott samhälle. Bomber regnar inte över oss. Butikshyllorna är proppfulla av förnödenheter – och dessutom massor av varor att köpa enkom för skojs skull. De flesta tågen kommer i tid, de flesta breven når avsändaren och även du kommer att få cancervård. Kraftverken är i gång, industrin rullar på och din bostad kommer inte att plundras om du åker bort över helgen. INGET av detta är självklarheter.
Genom hårt slit säkerställde det svenska folket sin goda tillvaro. Utvecklingen sporrades av öppenhet, innovationslusta och tro på att människan är kapabel till att skapa sig en bättre tillvaro. Titta inte bakåt, för det var inte bättre förr. Här bygger vi i stället en bättre framtid för alla.
Men om den givna beskrivningen av samhällstillståndet är ”systemkollaps”, hur kan man då motsätta sig radikala lösningar? Hur kan man spjärna emot människofientliga reformer utan att stämplas som kaosets kolportör? Och om majoritetssamhället i stegrande takt ropar ”quisling”, hur länge dröjer det innan man själv börjar tro på orden?
Med dessa avslutande ord vill jag tacka Correns läsare för ert engagemang och lyhördhet under det gångna året. I dag gör jag nämligen min sista dag på tidningen. En efterträdare kommer i sinom tid och presenterar sig för er. Jag själv försvinner inte från spalterna helt, utan kommer att skriva krönikor en gång i månaden. Tills dess – på återseende!