Utbrottet av coronaviruset, som orsakar sjukdomen covid-19, är inte bara en folkhälsokris. Det är också en ekonomisk kris – enligt FN:s handels- och utvecklingsorgan UNCTAD kan inbromsningen kosta världsekonomin en biljon dollar. Skulle tillväxten sakta ner till 0,5 procent under 2020 blir kostnaden det dubbla.
Regeringar världen över har nu en svår balansgång. Problemet är nämligen att de båda kriserna inte låter sig lösas på samma sätt. Det går inte att minimera dödsfallen och den ekonomiska påverkan samtidigt, som en aktuell artikel i medicintidskriften The Lancet påpekar.
Det finns flera tänkbara mål med arbetet mot coronaviruset – att minimera hälsopåverkan, att förhindra en epidemisk topp som överbelastar sjukvårdssystemet, att hålla påverkan på ekonomin inom hanterbara ramar eller att skjuta epidemin framför sig i hopp om att vaccin ska hinna utvecklas. ”Sådana mål är svåra att åstadkomma genom samma åtgärder. Därför måste man bestämma sig för vad som ska prioriteras.”
Det är till exempel fullt möjligt att långtgående åtgärder för att hindra smittspridningen har en alltför hög samhällsekonomisk kostnad för att vara motiverade, beroende på vilket mål som är överordnat. De regeringar som nu tvingas resonera i termer av mål och målkonflikter har inte nödvändigtvis vana av det. I den allmänna politiska diskussionen görs inte heller nu någon tydlig sortering av olika mål. Virusbekämpningen sker för sig, de ekonomiska stödinsatserna för sig.
De senare kommer, delvis till följd av hur ingripande de förstnämnda blir, att bli betydande och betungande. Utbrottet av coronaviruset sker mot bakgrund en redan svag global ekonomi. Stater som redan var djupt skuldsatta kommer att tvingas skuldsätta sig ännu mer för att förhindra massarbetslöshet. En penningpolitik som redan i global högkonjunktur var expansiv kommer att få göra ännu mer oortodoxa insatser för att hålla farten uppe i ekonomin.
Som forskarna i The Lancet påpekar kommer här privatpersoners fria agerande och egna tolkningar av myndigheternas råd att spela väl så stor roll som vad regeringarna gör. ”Att minska dödligheten kommer att prioriteras högst av privatpersoner; alltså måste regeringar få på plats åtgärder för att mildra den ofrånkomliga ekonomiska inbromsningen”, skriver de. Även på detta sätt kommer målkonflikten att göra sig påmind.