En av de stora svenska stoltheterna, om inte den främsta, är det inkluderande utbildningssystemet. Den svenska skolan är offentligt finansierad och obligatorisk från årskurs 1 till 9 (det finns en politisk majoritet för att även förskoleklassen så småningom kommer att bli det). Oavsett vem man är har alla barn rätt till utbildning - anpassad till sin kunskapsnivå. Den jämlika skolan är en av grundbultarna i det svenska samhället.
Skolans och skolpolitikernas fokus på jämlikhet har dock mestadels handlat om att hjälpa och ge resurser till elever som riskerar att hamna på efterkälken på grund av inlärningsproblem, kunskapsluckor eller på annat sätt är så kallade svagare än genomsnittet. Det är rätt och viktigt att varje elev blir sedd, stöttad och inte ”döms ut” redan i grundskolan. Vi vet hur viktigt utbildning är för att senare i livet lyckas få arbete, klara sin egen försörjning och bli en fri människa.
Men det finns en grupp elever som glömts bort i jämlikhetsprojektet – kanske för att de på ett sätt försämrar det jämlika utfallet från skolan: de särskilt begåvade eleverna. De som lär sig läsa när de är fyra år, som med lätthet räknar ut mattetal på en betydligt mer komplicerad nivå än årskursen kräver eller på annat sätt kunskapsmässigt sticker ut ur mängden. Dessa elever riskerar att betraktas som besvärliga. Dels för att de kräver mer av läraren vars undervisningssituation säkert underlättas av att alla elever ligger på ungefär samma behovsnivå. Dels för att dessa elever lätt blir uttråkade och därmed kan bli stökiga – vilket i sin tur kan misstolkas som ointresse eller till och med inlärningssvårigheter, uppmärksamhetsproblem eller adhd.
Dessa nedslående scenarier beskriver undervisningsråd Johan Börjesson och avdelningschef Kjell Hedwall på Skolverket som fullt verkliga. Ungefär fem procent av eleverna brukar räknas till gruppen särskilt begåvade, som ofta möts av en oförstående omgivning. ”Precis som skolan kan göra skillnad för elever som har svårt att lära så kan skolan göra skillnad för de särskilt begåvade”, skriver Börjesson och Hedwall (DN Debatt 28/5) och hänvisar till det forskningsbaserade stödmaterial som Skolverket gett ut för att skolor bättre ska kunna arbeta med dessa elever. Det handlar sammanfattningsvis om att utmana dem intellektuellt, möjliggöra utveckling av deras kunskaper samt att stödja deras socioemotionella utveckling, kanske genom samarbete med andra särskilt begåvade elever för att de ska få känna sig ”normala” ibland.
”Att inte tillvarata och utveckla deras speciella begåvningar är ett slöseri”, skriver företrädarna för Skolverket. Så sant, så sant.
Det är för många elever och föräldrar ett efterlängtat steg som Skolverket nu uppmanar skolorna att ta. Många har blivit orättvist och felaktigt behandlade på grund av okunskap och oförstånd från sin skola, men också av rädsla för att de särbegåvade eleverna utmanar den förvrängda uppfattningen att jämlikhet handlar om utfall. Som säger att om vi låter någon springa före, diskriminerar vi dem som kommer lite senare. Men förhållandet är egentligen det motsatta: det är när elever hindras från att utvecklas till det bästa som de kan bli som de diskrimineras – det gäller dem i täten likaväl som dem längst bak i klungan.