Larmet har ljudit i flera år. Den moderna människan blir alltmer ensam, något som pandemin enbart förstärkt. Och våra folkvalda vill göra något åt saken.
”Regeringen gör nu den största satsningen någonsin på att bryta ensamhet och främja gemenskap”, skriver socialminister Jakob Forssmed (KD) i DN Debatt (1/11). Han vill därför avsätta 300 miljoner kronor per år på en så kallad gemensamhetssatsning. I den ingår framtagning av en nationell kartläggning av problemet, resurser till idrottsrörelsen och pensionärsorganisationer, och förebyggande äldre/hälsosamtal. Bland annat. Hand i hand ska stat och civilsamhälle göra oss svenskar sociala igen.
Att åtgärder behövs är uppenbart. Forssmed bjuder på skrämmande siffror: över 500 000 personer i åldern 16 år och äldre upplever ensamhet hela tiden eller för det mesta. 14 procent saknar en nära vän. Det är främst äldre som är utsatta.
Förslagets andemening är kristdemokrati när den är som bäst – den kollektiva omsorgen och en existentiell syn på gemenskap. Samtidigt är det viktigt att påpeka att problemet är komplicerat och djupt inrotat i samhällskroppen.
Tidigare i veckan kunde vi i Corren läsa en tänkvärd insändare, där signaturen ”Student på Linköpings universitet” konstaterar att de digitala hjälpmedlen i vardagen skapar ett samhälle där den mänskliga interaktionen uteblir (31/10). Restaurangbeställningar görs via QR-kod i stället för en servitör, paket hämtas från ett postfack och självscanningskassor tar successivt över rollen som kassörer i livsmedelsbutikerna. Företaget kan förvisso avverka fler kunder på kortare och sparar in på personalkostnader. Men det som effektiviseras bort är det sociala kittet. Vi träffar och pratar med allt färre människor, helt enkelt.
Det finns även en könsaspekt. Med stigande ålder blir fler män än kvinnor ensamma. Lars Jacobsson, professor i psykiatri vid Umeå universitet, påpekar att det oftast är kvinnan i förhållandet som sköter de sociala kontakterna, medan mannen förväntas ha en ”ensam är stark”-attityd (SVT 30/3—2018). Det gör att många ensamma män inte vågar erkänna att de behöver hjälp.
De samhällsstrukturer som möjliggjort den negativa utvecklingen är uppenbarligen komplexa. Reformer och projekt som senare visar sig vara missriktade skulle innebära skatteslöseri av den värsta sorten. Något i synnerhet en borgerlig regering bör akta sig för. Förutsättningarna för kampen bör därför analyseras genomgående.
Med detta sagt är det toppen att våra folkvalda noterar modernitetens sår och skavanker. Vår tids ensamhet måste brytas.