”Vi är för få poliser på golvet och kommer helt enkelt inte att hinna.”
”Vad gäller de mindre orterna så är det bara en tidsfråga innan ledningen beslutar att stänga polisstationer där. De har bara inte vågat göra det ännu.”
”Det är mycket som jag lägger ner. Finns ingen utpekad gärningsman direkt utan det krävs förhör för att få tips, då åker anmälan in i en pärm. Cheferna vill att det vi lägger tid på snabbt ska kunna redovisas till åtal. Det ger bättre statistik.”
De bekymrande vittnesmålen kommer från några av de många poliser som Corren pratat med angående Polismyndighetens stora omorganisation. Tonläget är allt annat än hoppfullt inom kåren. I Correns webbenkät som besvarades av 1 597 poliser varav 227 tjänstgör i Östergötland (25 procent av regionens poliser), framkommer att misstroendet mot den nya myndigheten är stort. 87 procent av de svarande tror inte att polisen kommer att uppfylla regeringens begäran om att verka närmare medborgarna. Istället svarade de ”det kommer inte att bli så”. Blott fem procent tror att ”så kommer det att bli”.
Få poliser vågar yttra sig offentligt, trots att regionpolischef Ulrika Herbst sagt att ledningen är måna om ett öppet diskussionsklimat. ”Det är tamigfan inte alls högt i tak inom polisen”, säger en mellanchef inom östgötapolisen som menar att man riskerar att bli persona non grata om kritiken kommer ut.
Vi lever i en orolig värld och många människor känner rädsla för olika saker. Då spelar polisen en extra viktig roll. Trygghet handlar mycket om folks upplevelser. Kårens växande frustration har nått ut till allmänheten och bidrar inte till människors lugn. Snarare tvärtom. Lägg därtill att hundratals poliser har sagt upp sig på kort tid.
Ansvaret faller på ledningen som inte kunnat hantera situationen. Rikspolischef Dan Eliasson har mottagit över två tusen brev från poliser och deras anhöriga som protesterar mot rådande läge. I förra veckan gick han ut på polisens hemsida och bemötte några av reaktionerna. I sitt långa svar ägnar Eliasson halva utrymmet till att förklara och försvara polisernas löneläge.
Visst är lönen en orsak till upprördheten, men knappast den främsta. Framför allt handlar det om bristande ledarskap. Den massiva kritiken bemöter rikspolischefen med vad som inte kan betraktas som mycket mer än en klackspark.
Reaktionerna är ”väntade”, skriver han, liksom att han och ”alla andra chefer” har ett ansvar att ”hantera oron inför framtiden som vissa känner och tillsammans hitta en väg framåt”.
”Vissa.”
400 uppsagda poliser på knappt två år. Två tusen brev. 87 procent av poliserna tror att deras arbete kommer att ske längre bort från medborgarna än tidigare. Det är fler än ”vissa”. Det är en större ilska än över taskig lön.
”Det försiggår ett mycket stort bedrägeri här”, säger en polis i Linköping med mångårig ledningserfarenhet om den nya organisationen.
Oroväckande, minst sagt.
Politikerna vill ha fler poliser på gatorna. Det lutar åt färre. Detta i ett läge då många svenskar känner av oron i världen in på bara skinnet. Oro föder rädsla. Rädsla föder irrationalitet.
När kommer de folkvalda att reagera över situationen i landets viktigaste myndighet?