Svenskt Näringsliv, LO och PTK misslyckades att komma överens. Förhandlingarna om uppdaterade spelregler på arbetsmarknaden slutade i oenighet, trots att parterna sade sig vara nära att gå i mål. Tråkigt. Särskilt som det är så illa tajmat att floppa just nu.
Coronapandemins ekonomiska konsekvenser är svidande. För att underlätta omstarten och stimulera sysselsättningen hade det betytt mycket med en flexiblare arbetsrätt. Bara den psykologiska signalen att parterna kunnat ta egenansvar för en sådan reform hade gett en välkommen positiv skjuts framåt.
Av detta blev tyvärr intet. Måhända ligger det en poetisk rättvisa i att frågan studsar tillbaka på politikernas bord igen. Det är ju den partipolitiska sfären som bär skulden till trasslet från början.
1938 var ett mörkt år på många vis. Dock en ljuspunkt för svenskt del. Det historiska Saltsjöbadsavtalet slöts, som kom att tjäna Sverige synnerligen väl. Bärande princip var att arbetsgivare och fack själva skötte ruljangsen på arbetsmarknaden, utan att staten lade sig i och stökade till det.
Principen bröts på det radikala 70-talet, när S och LO inte orkade hålla undan längre för Folkpartiets vänsterpopulistiska krav på att lagstifta om anställningsskydd.
Sedan dess sitter vi fast i en reglering som dels var objektivt onödig (det ograverade Saltsjöbadsavtalet fungerade bra som det gjorde på denna punkt), dels anpassades efter industrisamhällets idag förbisprungna förhållanden, dels rubbade maktbalansen på arbetsmarknaden i facklig favör och låste S att omhulda en lag som partiet tidigare inte ville ta i med tång.
Men med januariavtalet ifjol tvingades S köpa en uppmjukning av LAS av C och (ironiskt nog) det till Liberalerna omdöpta FP. Den eftergiften var sannolikt central för att Stefan Löfven skulle kunna klänga kvar vid statsministerposten.
Då arbetsmarknadens parter försuttit chansen att göra upp, blir förmodligen regeringens initierade utredning om ett reformerat LAS aktuell att sätta i verket efter pågående remissrunda.
Dock har S knorrat över utredningen, som man menar har slagsida åt arbetsgivarhållet. Risken är att det färdiga lagförslaget urvattnas och att januarisamarbetet knakar på kuppen. Som inte det vore nog viftar det LAS-kramande V med misstroendevotumets hammare och skära. KD är inte ovilliga att ansluta sig till riksdagens rödgardister, säkert inte heller SD.
M är emellertid nyktrare och Ulf Kristersson sa under torsdagen nej till att sluta upp bakom V:s hot om att fälla Löfven. Det hade ju varit sakpolitiskt märkligt och taktiskt cyniskt i överkant att avsätta honom med anledning av en borgerlig drömreform (förutsatt att den blir det, nota bene). Dessutom vore det kanske lite magstarkt med en regeringskris i coronakrisens ekonomiska kris också.