Åsa Romson viftandes med en kolbit. Bilden har kablats ut i medier sedan det blev känt att Vattenfall inlett en försäljning av sin brunkolsverksamhet i Tyskland. Då, när bilden togs i valrörelsen 2014, var Romson inte miljöminister utan språkrör för det parti som högljuddast förkastade statligt ägda Vattenfalls business i Tyskland. Även Gustav Fridolin, med fäbless för rekvisita i politiska debatter, har använt kolbitar.
På MP:s kongress i juni blev partiledningen överkörd i flera frågor, vilket i och för sig inte hör till ovanligheterna. MP är ett framför allt ett gräsrotsparti utan samma respekt för hierarki som exempelvis moderater eller socialdemokrater. Men just den här gången var lite speciell eftersom språkrören nu är ministrar och partiet satt i regeringen för första gången. Därför var kongressbeslutet att verka för en utfasning av den tyska brunkolsverksamheten, inte en försäljning, extra besvärligt för MP. Nu har Vattenfall gett besked om att en försäljning är precis vad som är på gång.
Kol tillhör den ur miljösynpunkt värsta sortens elproduktion. Anledningen till att gräsrötterma inte vill sälja är att den miljömässiga vinsten uteblir. Sverige blir visserligen inte längre ansvarigt för utsläppen, men klimatet bryr sig föga om vem som står som ägare. Risken är dessutom stor att verksamheten inte bara fortgår utan att kolbrytningen dessutom ökar. Det ädlaste alternativet är att lägga ner, samtidigt vore det väldigt kostsamt för Vattenfalls ägare – det vill säga de svenska skattebetalarna.
Vattenfalls vd Magnus Hall ville inte gå ut med siffran hur mycket bolaget investerat i brunkolet, men han är nöjd med lönsamheten. Ligger beslutet fast att sälja, måste det ske till ett vettigt pris. Annars – om Vattenfall skulle göra ännu en brakförlust – är motivet för en försäljning helt borta. En utfasning av brunkolet kan alltså betraktas som antingen en klimatinvestering eller pengar i sjön.
Hur det än blir, är den långsiktiga lärdomen att dra att statligt ägande av bolag är en dålig idé. Stefan Fölster, chef för Reforminstitutet och tidigare bland annat chefekonom på Svenskt Näringsliv, skrev i en kolumn i Corren för en dryg vecka sedan att Sverige förlorat ungefär 500 miljarder kronor på statligt ägande. Bland annat på Vattenfalls ökända Nuonaffär. Minns den siffran nu när regeringen höjer skatterna…
Nu säger Åsa Romson att hon inte har någon makt över beslutet. Är det en nyfunnen insikt eller visste hon det redan i valrörelsen när hon svingade kolbitar och anklagelser mot Alliansen för oansvarig miljöpolitik? Vänsterledaren Jonas Sjöstedt kallar Romsons svar för undanflykter för att MP blivit överkörda av S. ”Låter man ett annat företag elda upp kolet så har man faktiskt ingen trovärdighet kvar i klimatarbetet”, konstaterade Sjöstedt, som dock är mindre villig att tala om sitt eget inflytande i frågan. Regeringen är beroende av V, partiets stöd är en förutsättning för att få igenom budgeten och för att decemberöverenskommelsen ska hållas. V skulle kunna sätta hårt mot hårt i frågan om det tyska brunkolet. Vad händer då med regeringen?
Lite talar för att Vänstern gör så, makten glimmar förmodligen mer än kolbitar i marken. Men om Vattenfall gör sig av med brunkolsverksamheten, hur kommer domen från de egna lyda över Romson och övriga miljöpartister i toppskiktet? Överlever MP och regeringen även detta?