Det säger sig självt att en landsbygdskommun med färre än 10 000 invånare inte har samma ekonomiska kapacitet eller humankapital som en storstadskommun med en befolkning på 100 000 eller fler. Urbaniseringen medför inte bara en minskande befolkning för småkommunerna, utan ofta även en åldrande sådan. Varifrån ska skattepengarna komma?
Olika landsbygdsstöd har visat sig ineffektiva och det kommunala utjämningssystemet har gjort att de stora kassakorna börjat trycka på för en förändring – de är trötta på att mjölkas av de små, vilket man kan ha förståelse för. Sammanslagningar behöver inte vara enda vägen, mellankommunalt samarbete och anpassning till en minskande befolkning kan vara lösningen för en del.
Men få kommuner vill ens erkänna att de krymper, istället gör de som Vadstena och sätter upp politiska mål om att växa. Lyckas 500 nya invånare lockas in så är det en stor procentuell ökning – men till föga hjälp i längden. Också stora kommuner, som Linköping och Norrköping, samarbetar allt mer och riskerar därmed att springa ifrån Vadstena, Boxholm och övriga än mer.
I somras öppnade civilminister Ardalan Shekarabi (S) för en översyn av Sveriges kommunindelning – en Pandoras ask vars innehåll knappast stavas popularitet. Men bristen på lokala initiativ har forcerat detta statliga. Det är som man säger, ”a dirty job” – men någon måste göra det. Shekarabi gläntat på locket. För en vecka sedan besökte han Linköping för att "lyssna på kommunala företrädare".
"Det måste få ta tid. En sådan här utredning har vi inte haft sedan 60-talet”, sade ministern (Corren 8/12). Han garderade sig med att sammanslagningar inte är patentlösningen men att målet är ”en kommunal struktur som säkerställer likvärdighet i välfärden, oavsett var man bor”.
Det är själva poängen. Fungerande samhällsfunktioner och service till medborgarna är anledningen till att över huvud taget har kommuner. Och när kärnverksamheterna – skola, omsorg, socialtjänst etc – blir svåra för en kommun att klara av uppstår problem.
Den bistra sanningen är att många av Sveriges kommuner, flera i Östergötland, behöver slås samman. När det väl är gjort finns möjlighet för småorter att blomstra utan att tvingas axla allt ansvar. Närdemokratin och förvaltningen får ett bredare rekryteringsunderlag och det kommunala självstyret bättre förutsättningar att överleva.
Skarpt läge lär det inte bli före valåret 2018, och kommunsammanslagningar är knappast en vinnande valfråga. Likväl måste asken öppnas och jobbet göras.